Omslag

THOMAS WILCOX

En kostlig droppe honung

ur
Klippan Kristus
eller
Ett maningens ord
till alla
heliga och syndare

© Församlingsförbundet r.f.

Översättning av Vald. Holmqvist

Publicerat som en bok av
Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland r.f. 1946

Översatt från

A CHOICE
DROP OF HONEY
from the
ROCK CHRIST:
or,
A WORD OF ADVICE
to all
SAINTS AND SINNERS

A new edition

Printed in York by and for T. Wilson and R. Spense,
in Highousegate Anno 1787.

Innehåll

Översättarens förord
Till läsaren
Ett maningens ord
Människorna tala
Alla frestelser
Du klagar
Tänk på de många
Misströstande syndare!
Läran om
Ringakta icke
Om du

2 Kor. 13:5.

Rannsaken eder själva, huruvida I ären i tron, ja, pröven eder själva.

Rom. 9: 30, 31, 32.

- - - hedningarna, som icke foro efter rättfärdighet, hava vunnit rättfärdighet, nämligen den rättfärdighet som kommer av tro, under det att Israel, som for efter en rättfärdighetslag, icke har kommit till någon sådan lag. Varför? Därför att de icke sökte den på trons väg, utan såsom något som skulle vinnas på gärningarnas väg.

Rom. 10: 3, 4.

De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig under rättfärdigheten från Gud. Ty lagen har fått sin ände i Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror.

ÖVERSÄTTARENS FÖRORD.

Denna lilla bok, som utkom på sextonhundratalet i England, har därefter utgått i ett stort antal uppla gor. Lika flitigt som i England har den emellertid lästs även i vårt land, där särskilt Paavo Ruotsalainen och den yngre pietismen skattat den mycket högt. Om Paavo Ruotsalainens värdesättning säges, att vad Wilcox icke inskärpte, det fick icke heller plats i Paavo Ruotsalainens teologi.

Om Thomas Wilcox veta vi nästan intet - hans födelseår uppgives vara 1622. Boken bär icke ens hans namn utan endast, initialerna T. W., varjämte namnet i uppslagsverk stavas olika. Den talar emellertid för sig själv, och den känner endast ett syftemål: att upphöja Kristus.

Översättningen till svenska har haft sina öden. Den första gjordes år 1764 av Abraham Frosterus och då icke från originalet utan från en tysk översättning av år 1757. Den första finska översättningen 1779 gjordes utgående från den svenska. År 1893 utkom en ny finsk översättning av Edvin Snellman, även nu emellertid med samma underlag. Den första finska översättningen direkt från originalet - en förtjänstfull sådan - utfördes av Matti Tarkkanen. En svensk upplaga med av kyrkoherden i Nedervetil C. A. Vester språkligt förnyad text utgavs år 1935. Då en ny svensk upplaga nu blivit behövlig, har det ansetts lämpligt att verkställa en ny översättning direkt från det engelska originalet. Den upplaga, som legat till grund för denna, är tryckt i York år 1787, och har välvilligt ställts till disposition av doktorinnan fru Sigrid Tarkkanen.

Till
L Ä S A R E N

DU KRISTNE LÄSARE. I dessa yttersta tider finner jag, att Herrens kärlek med sina ljuvliga strålar i någon mån skiner in i mitt hjärta, värmer mina känslor och upptänder min själ, icke blott för att den måtte återspegla detta i anden, så att själen fästes vid den, som bevisar den en så stor kärlek som min FRÄLSARE, vilkens överjordiska kärlek övergår all kunskap (Ef. 3: 19), utan även älska alla SIONS av himlen födda barn och önska dem välgång. Jag finner i dessa dagar, att många fattiga själar kastas hit och dit, färdiga att föras i väg av varje lärdomsväder vid människornas bedrägliga spel och illfundiga bakslughet, med vilken de ligga i försåt för att bedraga (Ef. 4: 14), och att här bjudas så många grundvalar att bygga på, som 'äro falska, och på vilka mycket arbete är nedlagt förgäves; att människorna icke hålla sig till sanningen och i alla stycken i .kärlek växa upp till honom, som är huvudet, nämligen KRISTUS (Ef. 4: 15). Det kan icke givas ett växande i KRISTUS utan förening med honom. Och utan förening med honom står allt det vi göra under fördömelse.

I följande lilla avhandling skall du, VÄRDE LÄSARE, om det behagar Herren att välsigna din läsning, förnimma en sakta röst bakom dig, sägande: H ä r ä r vägen, vandra på den; vik icke av vare sig åt höger eller vänster. Vägen till den ljuvliga stig, på vilken själen rättfärdiggöres inför Gud, består i och går igenom JESU KRISTI rättfärdighet, ty all vår egen rättfärdighet är såsom ett orent kläde, och sannerligen må man betyga: Genom HERREN får all Israels släkt sin rätt, och av honom skola de berömma sig (Jes. 45: 24, 25). Endast den rättfärdiges död för oss orättfärdiga kan föra oss till Gud. D e n, som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi, i vilka icke finnes annat än synd, i honom må bliva rättfärdighet från Gud (2 Kor. 5: 21).

KRISTLIGE LÄSARE, låt allt i dig, som är av den gamla människan, falla ned för KRISTI fötter. Honom allena tillkommer härligheten. Allt i detta det nya förbandets andliga tempel, från det minsta till det största, måste bäras av KRISTUS. Hans är äran. Han allena är värdig, ty han skall bygga HERRENS tempel och uppbära äran. Han är efter sin FADERS råd grundvalen, hörnstenen och slutstenen. Han är f ullheten av FADRENS nåd och härlighet. Vad du än saknar, kom till honom; hos honom finnes helande balsam.

LÄSARE, MÅ HERREN i sin godhet hjälpa dig till erfarenhet genom de maningens ord, som här följa, att de av Gud måtte bliva dig såsom HONUNG, med sötma för din själ och hälsa för din lekamen, och min själ skall gläda sig med dig. Din broder i tron och evangelii gemenskap

T. W.

EN KOSTLIG DROPPE HONUNG
ur
KLIPPAN KRISTUS
.

ETT MANINGENS ord till mitt eget hjärta och ditt. - Du är en bekännande kristen och använder dig av alla nådemedel. - Däruti gör du rätt; de utgöra en här lig företrädesrätt. Men om icke KRISTI blod är upprinnelsen för din bekännelse, så skall den utarmas och icke befinnas vara an nat än ett utklätt skådespel, som leder till förtappelsen.

Om du förbliver i syndaskuld och egenrättfärdighet under din bekännelse, så skola dessa huggormar göra slut på allt väsentligt däri. Undersök och pröva varje dag med största noggrannhet, på vilken grund din bekännelse och ditt hopp om härligheten bygga, huruvida den är lagd av KRISTI hand; om så icke är, kommer den aldrig att kunna bestå i den storm den måste utstå. Satan kommer att kasta allt överända, och dess fall blir stort, Matt. 7: 27.

Du utomordentlige bekännare, se, sållet väntar dig. Varje del av din bekännelse kommer att prövas, om den håller måttet. Det är fruktansvärt att finna allt rasa samman och icke ha något att bygga på.

Du högtflygande bekännare, akta medan tid är på dina vingar, de äro av vax, som smälter i frestelsens hetta. Vilket elände är det icke att driva en stor rörelse och sluta med bankrutt och icke i sin själ ha något lager eller något kapital för evigheten.

Du rikt utrustade bekännare! Se dig före, att icke en mask i roten förstör hela din fina planta och bringar den döden på anfäktelsens dag. Pröva stundligen ditt själstillstånd och fråga: »Huru kommer Kristi blod till synes i min själ?» - »Med vilken rätt kan jag vänta att bli frälst? Har jag blivit fri min egenrättfärdighet?» Mången framstående kristen har slutligen inför ruinerna av det som utgjorde hans goda gärningar nödgats utropa: Förlorad, förlorad för all evighet.

Besinna, att de största synder kunna gömmas under den samvetsgrannaste pliktuppfyllelse lika väl som bakom den största själanöd. Se till att det sår, som synden frätt i din själ, blir fullkomligt läkt genom KRISTI blod, och icke endast överdraget med en hinna av pliktuppfyllelse, ödmjukhet, frikostighet och annat dylikt. Vad du än lägger därpå utom KRISTI blod, kommer att förgifta det. Du skall finna, att synden aldrig blivit undertryckt i grund, om du icke sett KRISTUS blöda för dig på korset. Den kan icke dödas av något annat än betraktandet av KRISTI rättfärdighet.

Naturen såsom sådan kan icke bjuda någon salva, som botar själen. Den helbrägdagörelse, som kommer av pliktuppfyllelse, och icke från KRISTUS, är den hopplösaste av alla sjukdomar. Den fattiga, i trasor klädda naturen, kan aldrig väva samman en klädnad fin och obefläckad nog att täcka själens nakenhet. Intet kan tjäna själen för detta ändamål utom KRISTI fullkomliga rättfärdighet.

Vad naturen än spunnit samman måste det rivas upp, förrän KRISTI rättfärdighet kan påklädas. Vad vi än iklätt oss av det som naturen åstadkommer, skall Satan komina och röva bort det intill den sista trasan och lämna själen naken och hemfallen åt Guds vrede. Allt det som naturen mäktar åstadkomma, kan aldrig uppväga den minsta droppe av den nåd, som kan döda synden eller en dag låta oss möta KRISTUS ansikte mot ansikte. Du är en bekännande kristen, du fortsätter med att höra ordet, bedja och undfå nattvarden, och dock kan du vara en eländig människa. Se dig väl före; har KRISTUS någonsin intill denna dag framträtt för dig åtskild från allt annat som är förträffligt och rättfärdigt i denna världen, och har du sett detta andra falla ned inför hans kärleks och hans nåds majestät? Jes. 2: 17.

Om du verkligen sett KRISTUS, så har du i honom skådat idel nåd, idel på allt sätt obegränsad rättfärdighet, högt höjd över all synd och uselhet. Om du sett KRISTUS, så kan du trampa under fötterna all den rättfärdighet, som människor och änglar kunna förebringa, om det vore fråga om att på den vägen göra dig väl mottagen hos Gud. Om du har sett KRISTUS, så vill du icke honom förutan göra en god gärning, finge du än tiotusen världar, 1 Kor. 2: 2. Om du någonsin sett KRISTUS, då har du sett honom såsom en Klippa, högre än egenrättfärdigheten, Satan och synden, Ps. 61: 3, och denna Klippa följer dig, 1 Kor. 10: 4, och ur denna klippa skall oavbrutet flyta honung och nåd att mätta dig, Ps. 81: 17. Pröva dig själv, huruvida du någonsin har skådat KRISTUS såsom FADRENS enfödde Son, full av nåd och sanning, Joh. 1: 14, 16, 17. Förvissa dig om, att du har kommit till KRISTUS, att du står på den eviga K L I P P A N, att du svarat på hans kallelse, blivit ett med honom för att bliva rättfärdiggjord.

Människorna tala djärvt om tron, så länge hälsan står dem bi; få veta, vad tron innebär. - KRISTUS är Skriftens hemlighet; nåden är KRISTI hemlighet. Tron är det underbaraste i världen. Lägg något av ditt eget till den, och du fördärvar den; KRISTUS vill icke ens kasta en blick därpå, om sådant skall gälla för tro. När du tror och kommer till KRISTUS, så måste du lämna bakom dig din egen rättfärdighet, och icke föra med dig annat än synd. (O, det är svårt!) Du måste avstå från all din helighet, din helgelse, dina goda gärningar, din ödmjukhet, och annat dylikt, och icke föra med dig annat än dina brister och ditt elände, annars passar KRISTUS icke för dig och du icke för KRISTUS. KRISTUS vill våra en ren Återlösare och Medlare, och du måste vara en förlorad syndare, i annat fall skola Kristus och du aldrig kunna mötas. Det svåraste i världen är att hålla KRISTUS A L L E N A för sin rättfärdighet: det är att bekänna honom vara KRISTUS. Lägg något av ditt eget till och du låter honom icke längre vara Kristus.

Vadhelst som än ställer sig vid sidan av KRISTUS, när du nalkas GUD för att få hans nåd, må du kalla antikrist; visa det ifrån dig; låt endast KRISTI rättfärdighet vinna segern. Allt annat är Babydon, som måste störta samman; om Kristus skall bli stående och du skall glädja dig på dagen för dess fall, Jes. 1: 10, 11, 12. Kristus allena trampade vinpressen och ingen farms, som bistod honom, Jes. 63: 3. Om du söker sätta något vid sidan av Kristus, så skall han trampa på det i vrede och ursinne och fläcka sin klädnad med dess blod. Du anser det lätt att tro. Har din tro någonsin blivit satt på prov i frestelsens timma och i avgörande strid med synden? Måste den någonsin brottas med Satan, medan Guds vrede tyngde samvetet? Då du var i helvetets och gravens gap, visade dig Gud då på Kristus såsom den som förlossar dig och är din rättfärdighet o.s.v.? Kunde du då säga: O, jag ser att det finnes nåd tillräckligt i Kristus? Om så är fallet, då torde du kunna göra till ditt det ord som är det största i världen: jag tror. En oprövad tro är en osäker tro.

Till tron hör en klar övertygelse om synd och om Kristi blods förtjänst, och om Kristi vilja att frälsa endast på grund av att du är en syndare; och allt detta är svårare än att skapa en värld. Då syndens och skuldens storm härjar, mäktar icke ens all kraft hos den naturliga människan höja sig så högt, att den verkligen kunde tro att hos Kristus finnes nåd och beredvillighet att hjälpa. När Satan betungar samvetet med beskyllningar för synd, då anvisas själen av evangeliet att lasta dessa på Kristus; detta är att göra Kristus till KRISTUS. För den skull har han kommit i världen. Att mottaga Kristi rättfärdighet såsom den enda rättfärdigheten, hans blod såsom frälsningens enda källa, det är evangeliets huvudsumma. När själen vid fullgörandet av alla sina plikter och i all sin nöd kan säga: »Intet utom Kristus, Kristus allena, till rättfärdighet, helgelse och förlossning, 1 Kor. 1: 30, och icke att jag förödmjukar mig, icke att jag gör goda gärningar, icke att jag kan visa på andliga erfarenheter eller annat dylikt, då har den kommit utom räckhåll för vågorna.

Alla frestelser, Satans angrepp och vårt eget knot ha sin orsak i egenrättfärdighet och självgodhet. Dem förföljer Gud, när han låter Satan gå lös på dig som Laban förföljde Jakob för hans husgudars skull. Dessa måste ryckas ifrån dig, huru ogärna du än ser det. De hindra Kristus att kommain; och innan Kristus kommit in, viker icke skulden ifrån dig. Där skuld finnes, där är hjärtats hårdhet. Därför vittnar stor skuldkänsla litet eller intet om Kristus.

Då skuldkänslan vaknar, så tag dig i akt för att söka stilla den annorlunda än genom Kristi blod; i annat fall länder det dig till förhärdelse. Låt Kristus bli din frid, Ef. 2: 14, icke dina goda gärningar, dina tårar eller annat dylikt. Du kan lika lätt driva Kristus ifrån dig genom dina goda gärningar som genom dina synder. Se på Kristus och gör så många goda gärningar som du vill. Håll dig helt till Kristi rättfärdighet. Akta dig för att stöda en fot på din egen rättfärdighet och den andra på Kristi. Till dess Kristus kommit och sitter på sin nådestron i ditt samvete, finnes däri intet annat än skuld, förskräckelse, hemlig misströstan och själen kastas mellan hopp och fruktan, ett tillstånd som icke överensstämmer med evangeliet.

Den, som fruktar att se hela den avskyvärdhet, som låder vid synden, det verkliga helvete, som bor i hans eget hjärta, han misströstar om Kristi förtjänst. Gör dig icke någonsin skyldig till en så stor synd, 1 Joh. 2: 1, sök Kristus som din förespråkare, och du skall finna, att han är Jesus Kristus den rättfärdige. I tvivel, fruktan och samvetets stormar, se alltjämt på Kristus; inlåt dig icke i meningsutbyte med Satan, han åstundar icke något hellre än det; bjud honom att gå till Kristus, och Kristus skall svara honom. Det är håns ämbete att vara vår förespråkare, 1 Joh. 2: 1. Till hans ämbete hör att såsom vår löftesman svara för uppfyllandet av lagen, Hebr. 7: 22. Till hans ämbete hör att såsom vår medlare svara för uppfyllaridet av vad rättvisan kräver. Gal. 3: 20. 1 Tim. 2: 5. Och detta ämbete har han med edlig bekräftelse, Hebr. 7: 20, 21. Låt KRISTUS draga försorg om allt. Om du vill göra något själv till försoning för dina synder, förnekar 'du KRISTUS, den rättfärdige, som gjordes till synd för dig, 2 Kor. 5: 21.

Satan kan anföra den Heliga Skrift och förvränga den; men han kan icke bemöta den. Den är KRISTI ord med väldig auktoritet. Med det slog KRISTUS Satan tillbaka. Matt. 4:10. I hela bibeln finnes icke ett enda hårt ord mot en fattig syndare, avklädd sin egenrättfärdighet. Nej, den utpekar just denne och ingen annan som föremål för evangeliets nåd. Tro blott på Kristi redobogenhet och det skall göra även dig beredvillig. Om du finner, att du icke kan tro, så minns, att det hör KRISTUS till att göra dig troende. Kasta det på honom; han verkar både vilja och gärning av sitt goda behag, Fil. 2: 13. Sörj över din otro, som gör skulden i ditt samvete större än KRISTUS och undervärderar KRISTI förtjänst, i det den anser hans blod oheligt, ringa och otillräckligt.

Du klagar mycket över dig själv. - Kommer din synd dig att se mera på KRISTUS och mindre på dig själv? I så fall gör du rätt; i annat fall är din klagan icke annat än hyckleri. Att låta ögonen vila på dina goda gärningar, din erfarenhet av nåden, din berömmelse, då du borde se på KRISTUS, är beklagansvärt. Har du dem för dina ögon, så väcker detta din stolthet, ser du på KRISTI nåd, gör det dig ödmjuk. Av nåden är du frälst, Ef. 2: 5, 8. Vilka dina frestelser än äro, göre de dig icke modfälld, Jak. 1: 2. Dessa brottsjöar äro kanske icke avsedda att dränka dig, utan att kasta dig från dig själv på KLIPPAN KRISTUS.

Du kan bli förd så djupt som till helvetets bredd, färdig att falla ned i avgrunden. Du kan icke föras djupare ned än till helvetets innandöme. Många heliga ha varit där, till och med störtats ned i det. Men även där kan du ropa till Herren; även där kan du blicka mot hans heliga tempel, Jona 2: 5. In i det tempel, som var byggt med händer, fingo endast de renade ingå och då endast frambärande offer, Apg. 21: 26. Men nu är KRISTUS vårt tempel, vårt offer och altare, vår överstepräst, till vilken inga andra än syndare få komma och detta utan något annat offer än hans eget en gång offrade blod, Hebr. 7: 27.

Tänk på de många bevis på nåd, som himlen rymmer. Du tänker: »O, vilket bevis på nåd skulle val jag kunna utgöra.» Men där finnas i tusental lika rika bevis på nåden. - Ingen var så stor syndare, att hans synd skulle ha överstigit KRISTI nåd. Misströsta icke. Hoppas blott. Även när molnen äro som mörkast, må du se på KRISTUS, det alltjämt förblivande monumentet över FADRENS kärlek och nåd, upprest i himmelen för alla syndare, att de må stadigt hålla sina blickar riktade därpå. Vad Satan eller samvetet än må säga, så fäll ingen slutgiltig dom över dig själv. Det sista ordet tillkommer KRISTUS. Han är domare över levande och döda, och honom tillkommer att avkunna den slutliga domen. Hans blod talar om försoning, Kol. 1: 20, rening, 1 Joh. 1: 7, medborgarskap, Apg. 22: 28, återlösning, 1 Petr. 1: 18, 19, helgelse, Hebr. 9: 13, 14, förlåtelse, v. 22, fri ingång i det allraheligaste, Hebr. 10: 19, rättfärdiggörelse, Rom. 5: 9, närhet till Gud, Ef . 2: 13. Icke en droppe av detta blod skall gå förlorad. Stanna och hör vad Gud säger, ty han vill tala frid till sitt folk, att de icke mera vända åter till dårskap, Ps. 85: 9. Han tillsäger nåd, barmhärtighet och frid, 2 Tim. 1:2. Så tala FADREN och KRISTUS. Förbida Kristi uppenbarelse såsom morgonstjärnan, Uppenb. 22: 16. Hans tillkommelse är lika viss som morgonen och så uppfriskande som regnet, Hos. 6: 3.

Lika litet som man kan söka hindra solen att stiga upp, lika litet kan man söka hindra KRISTUS, rättfärdighetens sol, att uppgå, Mal. 4: 2. Tag icke för ett ögonblick din blick från KRISTUS. Se icke pä din synd utan se först på KRISTUS. Ser du icke KRISTUS, då du sörjer över din synd, så är det till intet nyttigt, Sak. 12: 10. Då du fullgör dina plikter, se då städse på KRISTUS; förrän du skrider till verket för att du måtte få förlåtelse, under pliktuppfyllelsen för att du måtte få hjälp och efteråt för att den måtte vara honom behaglig. Härförutan äro plikterna endast köttsliga, vårdslöst fyllda plikter. Gör icke evangeliet till lag, såsom återstode ännu för dig något att göra och lida, och KRISTUS vore endast en halv medlare, såsom måste du bära en del av din egen synd och fullgöra en del av gottgörelsen därför. Låt synden förkrossa ditt hjärta, men icke omintetgöra ditt hopp på evangelium.

Far mera efter rättfärdiggörelse än efter helgelse. När det gäller de förnämsta buden, fatta då icke KRISTUS som en utmätningsman som kräver; utan som en gäldenär, som åtagit sig att betala skulden. Har du mera räknat på dina egna beslut, bemödanden, gärningar, plikter, duglighet m.m. än på KRISTI förtjänst, så kommer det att stå dig dyrt. Är det underligt, om du måste klaga: din, upplevelse av nåden må vara påtaglig; men endast KRISTI förtjänst måste djupast sett vara grunden för ditt hopp, KRISTUS allena kan vara vårt härlighetshopp, Kol. 1: 27.

När vi komma till GUD, få vi icke hämta med oss något annat än KRISTUS. Allt som vi lägga till, alla egna förtjänster, som vi tidigare äga, skola förgifta och fördärva tron. Den, som bygger på fullgjord plikt, på nådegåvor och annat dylikt, känner icke Kristi förtjänst. Detta gör tron till en så svår sak, så främmande för allt, som är av naturen: om du tror, måste du varje dag (hållande dem såsom skräp och avskräde, Fil. 3: 7, 8) avstå ifrån din vinning, din hörsamhet, ditt dop, din helgelse, dina fullgjorda plikter, dina nådegåvor, dina tårar, de andliga rörelser du erfarit, din undergivenhet, och icke framhålla något utom KRISTUS. Varje dag måste dina egna gärningar och din självtillräcklighet göras om intet. Du bör taga allt ur Guds.hand. KRISTUS är GUDS gåva, Joh. 4: 10 och 3: 16. Tron är GUDS gåva, Ef. 2: 8. Syndernas förlåtelse är en nådegåva, Rom. 5: 16. Ack, huru stormar icke naturen, huru vredgas och rasar den icke inför detta, att allt är nådegåva och att den icke kan förvärva något genom eget åtgörande, varken genom tårar eller pliktuppfyllelse, att alla hennes egna gärningar äro uteslutna och av intet värde i himlen.

Om det ålegat naturen att uppfinna en salighetens väg, så hade den hellre givit den åt de heliga och änglarna som föremål för köpslående, än i KRISTI händer, där den fås utan vederlag och därför betraktas med misstro. Den naturliga människan skulle finna ut en väg att förvärva saligheten genom gärningar; därför avskyr den KRISTI förtjänst såsom det för, den mest skadliga, skulle hellre göra vad som helst för att vinna frälsning f ramom att gå till KRISTUS, ansluta sig till honom och ha honom att tacka för allt. KRISTUS vill icke ha någonting, men själen skulle vilja påtruga KRISTUS åtminstone något av det, som hör den till. Här är den stora motsatsen. Tänk efter - har du ännu någonsin sett, huru stor KRISTI förtjänst är och huru oändlig den tillfyllestgörelse är, som skett genom hans död? Har du sett detta, då syndens börda och Guds vrede lågo tunga på ditt samvete? Detta är nåd. Huru stor KRISTI förtjänst är, vet endast en fattig själ i djupt betryck. Om din syndakänsla är svag, lovprisar den KRISTI blod och förtjänst endast svagt och med låg stämma.

Misströstande syndare! Du ser dig om till höger och till vänster, sägande: Vem skall visa oss vad gott är? Du vänder på alla dina goda gärningar och din pliktuppfyllelse för att lappa ihop en rättfärdighet, som kan frälsa dig. Se nu äntligen på Kristus; vänden eder till honom, så värden I frälsta, I jordens alla ändar, Jes. 45: 22. Det gives ingen annan. Han är Frälsaren, och ingen finnes jämte honom, v. 21. Åt vilket håll du än annars skådar, så är du förlorad. Gud skall icke se på något annat än på Kristus; och du bör icke heller se på något annat. Kristus är upphöjd såsom kopparormen i öknen, för att syndare från jordens alla ändar, även de längst avlägsna, måtte se honom och blicka upp till honom, Joh. 3: 14, 15. Det minsta du än ser av honom bringar frälsning, den obetydligaste beröring medför för dig hälsa. Och GUD vill, att du skall se på honom; ty han har satt honom på en hög härlighetstron, så att alla fattiga syndare skola kunna se honom. Du har ett oändligt antal skäl att vända din blick mot honom, men intet skäl att vända dina ögon bort ifrån honom. Han är saktmodig och ödmjuk i hjärtat, Matt. 11: 29. Han vill själv göra det, som han kräver av dem han skapat, nämligen bära de svagas skröplighet, Rom. 15: 1, och icke leva sig själv till behag, icke hållande fast vid lagen, v. 2. Han skall återupprätta den felande i saktmods ande, Gal. 6: 1, och bära dina bördor, v. 2. Han skall förlåta, icke allenast sju gånger utan sjuttio gånger sju, Matt. 18: 21, 22. Apostlarnas tro råkade i trångmål, då den ställdes inför detta, Luk. 17: 4, 5. Emedan vi ha svårt att förlåta, tro vi att KRISTUS är lika hård som vi.

Vi se att synden är stor. - Vi tänka, att KRISTUS gör detsamma, och mäta den oändliga kärleken med vår måttstock, den oändliga förtjänsten med våra synder, vilket innebär största övermod och hädelse, Ps. 103: 11, 12, Jes. 40: 15. Hör, vad han säger: »Jag har funnit en lösepenning», Job 33: 24. »I honom har jag funnit behag», Matt. 3: 17. GUD vill icke ha något annat. Intet annat skall gagna dig eller ge dig samvetsfrid utom KRISTUS, som försonade Fadren. GUD gör allt för KRISTI skull. Du har förtjänat helvetet, Guds vrede och förkastelse: KRISTUS har förtjänat liv, syndernas förlåtelse och barnaskap hos Gud. Han vill icke endast visa dig det förra, han vill även giva dig det senare. Att förlåta är. KRISTI egen salighet och lycka. Betänk, att medan KRISTUS var på jorden, umgicks han mera med publikaner och syndare än med Skriftlärda och Fariseer, hans uppenbara motståndare, ty de voro de rättfärdiga. Det är icke så, som du föreställer dig, att när han upptagits i härligheten, detta gör honom försumlig och likgiltig, när det gäller fattiga syndare. Nej, hans hjärta är detsamma även i himlen. Han är GUD och förvandlas icke. Han är Guds Lamm, som borttager världens synder, Joh. 1: 29. Han utstod alla dina frestelser, din nedslagenhet, dina sorger, din övergivenhet och din känsla av förkastelse, Matt. 4:3 till 12 och 26, Mark. 15:34, Luk. 22:44, Matt. 26:38. Han har druckit ut det bittraste av kalken och lämnat åt dig det söta: ingen fördömelse finnes längre. KRISTUS tömde i ett drag FADRENS hela vrede; och intet utom frälsning är kvarlämnat åt dig. Du säger, att du icke förmår tro, att du icke kan ångra dig desto bättre passar du för KRISTUS, om du icke har något annat än synd och elände. Gå till KRISTUS med all din obotfärdighet och otro, för att av honom få tro och botfärdighet; det är härligt. Säg till KRISTUS: »Herre, jag för icke med mig någon rättfärdighet, eller någon nåd, varigenom jag skulle kunna bli mottagen eller rättfärdiggöras; jag har kommit för den rättfärdighet och nåd, som du äger och jag måste få dem.» Vi ville föra något med oss till Kristus, men så får icke ske. Icke ens en bråkdel av det allra högsta, som den naturliga människan mäktar åstadkomma, är gångbart i himlen. Nåd och gärningar kunna icke gälla samtidigt, Tit. 3:5, Rom. 11:6. Detta är fruktansvärt svårt för den naturliga människan att komma förbi, hon, som icke kan tänka sig att bli avhänd allting så, att icke en trasa gärningar eller rättfärdighet återstå att ha för ögonen. Egenrättfärdighet och självtillräcklighet äro den naturliga människans älsklingsbarn, som hon skyddar som sitt eget liv. Detta gör KRISTUS motbjudande för den naturliga människan. Hon kan icke hysa någon längtan efter honom. Han är alltigenom motsatsen till allt det bästa, som den naturliga människan far efter. Låt naturen göra ett evangelium, och det skulle bliva raka motsatsen till KRISTUS. Det bleve för rättfärdiga, oskyldiga, heliga o.s.v. KRISTUS gör sitt evangelium för dig, det är för fattiga syndare, för ogudaktiga, orättfärdiga och fördömda. Naturen kan icke uthärda tanken på att evangeliet vore endast för syndare: den föredrar att förtvivla framom att gå till KRISTUS på sådana villkor. När naturen emellertid illa ansättes av skuldkänsla eller Guds vrede, vill den gå till sina gamla tillhåll, egenrättfärdighet, självgodhet o.s.v. En oändlig kraft måste slå ned dessa bålverk. Evangeliet utesluter ingen utom den, som gör sig själv rättfärdig. Kristus vill hellre se den mest avskyvärda syndare framom honom; ty för en sådan kan Kristus icke bli till rättfärdighet; han är ingen syndare. Det är lätt att säga en annan till behag: Jag är en syndare. Men att i sanning bedja med publikanen: Gud vare mig syndare n- ig, är den svåraste ad bönen i världen. Det är lätt att säga: Jag tror på Kristus. Men att anse Kristus full av nåd och sanning, av vars full het du kan taga nåd utöver nåd, därpå kom mer det an. Det är lätt att bekänna KRISTUS med munnen. Men att bekänna honom med hjärtat (såsom Petrus, att han är Kristus, den levande Gudens Son, den enda medlaren) det är mer än vad kött och blod förmå. Många kalla KRISTUS Frälsare; få känna honom i denna egenskap. Att se nåden och frälsningen i KRISTUS, är den största synen i världen. Ingen kan göra detta utan att samtidigt se, att härligheten körer honom till. Att se den leder till att omfatta densamma. Jag har orsak att blygas för att jag, oaktat en så hög bekännelse, så litet känt KRISTI blods kraft, vilket är det viktigaste i evangeliet. En yttre bekännelse utan tillägnande av KRISTUS är, näst helvetet, den mest förtvivlade syn, som kan finnas. Du kan ha många goda sidor, och dock kan ett ännu fattas dig, som gör att du går bedrövad bort från KRISTUS. Du har aldrig sålt allt det du äger, aldrig skilt dig från all egen rättfärdighet, o.s.v. Du kan fullgöra dina plikter på ett utomordentligt sätt och dock alltigenom vara fiende och motståndare till KRISTUS, i varje bön och för varje gång du använder dig av nådemedlen. Far efter helgelse av alla dina krafter; men gör icke därav en KRISTUS till din frälsning; om så är, så måste din helgelse bryta samman på det ena sättet eller det andra. KRISTI oändliga tillfyllestgörelse och icke din helgelse måste vara din rättfärdiggörelse inför GUD. När HERREN förfärande träder fram från sitt heliga rum, så skall eld förtära din helgelse som hö och strå. Detta skall befinnas vara verklig gudsdyrkan: »att uteslutande bygga ALLT på den eviga klippa, som heter Guds kärlek och nåd i KRISTUS, att städse leva med KRISTI oändliga rättfärdighet och förtjänst inför ögonen (de verka helgelse; utan dem är hjärtat köttsligt), och att under detta dels se syndens hela avskyvärdhet jämte dess maktlöshet och dels ändå se allt förlåtet; att under detta bedja, höra ordet o.s.v., seende ditt orena JAG och alla dina svaga gärningar alltjämt välvilligt mottagna, att under detta trampa på all din egen berömmelse, rättfärdighet, företrädesrätt såsom avskyvärda, och alltjämt bli funnen endast i KRISTI rättfärdighet, glädjande dig vid omstörtningen av din egen rättfärdighet, och ödeläggandet av all din egensjälvgodhet, på det att KRISTUS allena, såsom Medlare, måtte upphöjas på sin tron; sörjande över alla dina goda gärningar '(huru ypperliga de än må vara), då de icke äro gjorda i åskådande och erfarande av KRISTI kärlek». Om samvetet icke renats av KRISTI blod, äro de alla döda gärningar, Hebr. 9: 14.

Läran om den fria viljan (som så mycket utropats) är lätt att bemöta (såsom redan skett i Skriften) i den människas hjärta, som stått i någon andlig beröring med JESUS KRISTUS i avsikt att tillägna sig hans förtjänst och underkasta sig hans rättfärdighet. KRISTUS är i alla avseenden för hög för att den fattiga naturliga människan över huvud skulle komma till eller omfatta honom. - KRISTUS är så utomordentligt helig, att den naturliga människan aldrig vågar betrakta honom; så oändligt god, att den naturliga människan aldrig vågar vara övertygad därom, när hon skådar sin egen synd i hela dess utsträckning. KRISTUS är alltför hög och härlig för den naturliga människan, för att hon ens skulle våga röra vid honom. Först måste en gudomlig natur inplantas i själen, för att den skall kunna omfatta honom, som ligger så oändligt långt bortom det, som vi av naturen kunna se eller nå. Den KRISTUS, som den naturliga fria viljan kan fatta, är endast en naturlig KRISTUS, som människan själv skapat sig, icke FADRENS KRISTUS, icke JESUS, levande GUDS SON, till vilken ingen kan komma utan att FADREN drager honom. Joh. 6: 44, 45.

Forska varje dag i Skriften såsom en guldgruva, i vilken KRISTI hjärta är nedlagt. Var på din vakt mot de synder, som ligga din natur närmast, skåda dem i deras vederstygglighet, och de skola aldrig taga sig uttryck i gärningar. Låt ditt hjärta alltid befinnas ödmjukt, tomt, förkrossat, känsligt för varje andligt felsteg, uppmärksamt på varje rörelse i själen, berett för de högsta gåvor från ovan. Låt icke skuld vila på ditt samvete, utan tag genast din tillflykt till KRISTI blod. Gud tillräknar dig synd och skuld för att få dig att skåda på den upphöjda kopparormen, Kristus.

Döm icke om Kristi kärlek efter vad du erfar, utan efter de löften som givits oss. Prisa Gud, för att han rycker undan falska grundvalar, och för varje utväg genom vilken han håller själen vakande och sökande efter Kristus. Sjukdomar och anfäktelser äro bättre än säkerhet och lättsinne.

En lättsinnig ande blir en oren ande, som syndar och beder därjämte. Ytlighet är trons fördärv. Om den icke utrotas ur hjärtat genom fortsatt och allvarlig kamp och ständigt betraktande av Kristus, så blir den allt starkare och mera dödsbringande, oaktat du begagnar dig av nådemedlen. - Mät icke ditt tillstånd i nåden efter vad andra uppnått, utan med Skriften som måttstock. Låt din pliktuppfyllelse vara präglad av allvar och noggrannhet och hav den som en hjärtesak; men frukta lika mycket att söka tröst i fullgörandet av dina plikter som i synden. Att undfå hugsvalelse av någon annan än Kristus bringar döden med sig. Var uthållig i bönen, i annat fall skall du icke kunna uppehålla mycken förbindelse med Gud. Sådan du är i bönen i din kammare, sådan skall du också befinnas i användandet av alla nådens medel.

Se icke på dina gärningar med hög berömmelse utan i ödmjuk sinnesförfattning och med Kristus för dina ögon. Bäva, om stora uppgifter och gåvor blivit dig beskärda. En av de stora heliga har sagt, att han mera fruktade sina goda gärningar än sina synder: de förra gjorde honom ofta stolt, de senare gjorde honom alltid ödmjuk. Samla på yttringarna av KRISTI kärlek, de göra ditt hjärta tillräckligt nedböjt och tillgängligt för KRISTUS, men för högt för synden. - Förakta icke ens de ringaste och obetydligaste vittnesbörd om nåden: GUD kan låta dig komma i en sådan ställning, att du har behov av även det, som du anser obetydligast; även ett sådant ställe som 1 Joh. 3: 14 kan för dig uppväga tusen världar.

Var sanningen trogen, men icke med häftighet och hån. Återupprätta de fallna; hjälp dem med KRISTI hela barmhärtighet. Äterför med evangelii nåd på sina platser de ben, som äro brutna och ur led vridna. Du, som för en hög bekännelse på dina läppar, ringakta icke de svaga heliga. Du kan råka i sådana omständigheter, att du önskade dig vara som den ringaste av dem. Var förhoppningsfull i fråga om andras svagheter, men nogräknad i fråga om dina egna. Besök sjuka och ensamma; de äro utomordentliga lärjungar i erfarenhetens skola.

Förbliv i din kallelse. Var plikttrogen i alla förhållanden såsom stode du inför Herren.

Nöj dig med litet i världen; litet räcker till. Anse även det som är litet på denna jorden vara mycket nog, eftersom du icke är värdig ens det minsta. Vänta stora ting i himlen; icke litet, emedan Kristus är så rik och frikostig. Håll var och en för bättre än dig, och betrakta städse dig själv med avsmak, såsom den, som icke är värd annat än att trampas under fötterna av alla heliga. Tänk på världens fåf änglighet, och huru förgängligt allting är, och älska intet annat än KRISTUS. Sörj över att se så litet av KRISTUS i världen, att så f å behöva honom: struntsaker behaga dem bättre. För ett sovande samvete är KRISTUS endast en fabel, den Heliga Skrift endast en berättelsebok. Tänk med sorg på, huru många som äro döpta och stå i yttre gemenskap med församlingen, men likväl icke äro under nåden, huru många som väl äro noggranna i fråga om fullgörandet av sina plikter och iakttagande av hörsamhet, men föga se efter KRISTUS och äga ringa erfarenhet av nåden. Bered dig för korset, välkomna det, bär det med jubel såsom Kristi kors; det må då vara hån, förlöjligande, gäckande, ringaktning, fångenskap o.s.v. Men se till, att det är KRISTI kors och icke ditt eget.

Synden hindrar oss att berömma oss av KRISTI kors. Det minsta åsidosättande av sanningen mot bättre vetande kan lika lätt som de största synder upptända ett helvete i samvetet. Om du räddats till KRISTI bröst undan helvetets käftar, och beretts en plats bland furstar i Guds boning - o, huru borde du väl icke då leva såsom ett bevis på Guds nåd. Återlösta och frälsta själ, i vilken oändlig tacksamhetsskuld står du icke till KRISTUS! Huru utmärkt borde icke din vandel och fullgörandet av dina plikter vara! Och söndagarna, vilka tacksägelsedagar borde de väl icke vara för dig! Gemenskapen inom kyrkan, vilken himmel, gemenskap med KRISTUS och med änglarna och de heliga! Själens försänkande i den eviga kärleken såsom vore du begraven med KRISTUS; och bortdöende för allt, som är utom honom! Varje gång du tänker på KRISTUS, så häpna och förundra dig: och när du finner synd, se då på KRISTI nåd som förlåtit den: och när du frestas till högmod, se på KRISTI nåd, som skall göra dig ödmjuk och böja dig ned i stoftet.

Kom ihåg KRISTI kärleks tid, då du var naken, Hes. 16: 8, 9, och han då valde dig. Kan du någonsin mera bära på en stolt tanke? Tänk på honom, vars armar höllo dig uppe, så att du icke sjönk, och räddade dig ur dödsrikets djup, Ps. 86: 13, och jubla, så att änglar och människor höra det, Ps. 148, och sjung utan att någonsin tröttna: »Lov ske Honom», »Lov ske Honom för hans nåd.» Låt varje dag vara en bättringens och bönens dag och vandra med Guds nåd för dina ögon, såsom den, över vilken nåden utgjutits. Tänk på dina synder och Kristi förlåtelse i de stycken, som du felat i, och KRISTI förtjänst; din svaghet, KRISTI kraft ditt högmod och KRISTI ödmjukhet; din skröplighet, som tar sig många uttryck, och KRISTI upprättande nåd; din syndaskuld och KRISTI förnyade bestänkände med sitt blod; dina felsteg och KRISTI återupprättande av dig, dina frestelser och KRISTI medlidande, din uselhet och KRISTI rättfärdighet.

Saliga själ, som av KRISTUS skall bliva funnen icke i egen rättfärdighet, Fil. 3: 9, utan med sina kläder tvagna och gjorda vita i LAMMETS blod, Uppenb. 7: 14! Men olycklige och beklagansvärde bekännare, som icke har evangeliet i ditt hjärta. Trygga dig icke vid, att du fyllt måttet i utövandet av din religion, däri kan du hålla måttet och dock bli förkastad i den prövning; som KRISTUS föranstaltar på domens dag. Du kan ha undfått dopet och dock aldrig kommit till Jesus, och stänkelseblodet, Hebr. 12: 24. Allt ditt arbete och varje möda utan KRISTI blod, förtjänst och rättfärdighet, (som äro det huvudsakliga i evangeliet), nå icke fram till evangeliet utan lämna själen i ett tillstånd av tvivel och frågande; och tvivlen skola, om de icke i tid bli hävda, övergå i en själens ostadighet, som är ett av de farligaste själstillstånden.

Ringakta icke nådens medel. Tag dig mycken tid för betraktelse och bön. Vakta sorgfälligt på alla tillfällen att få höra ordet.. Vi behöva undervisning, tillrättavisning, förmaning, tröst, på samma sätt som de späda örterna och gräset behöva regn, dagg, duggregn och skurar, Femte Moseb. 32: 2. Gör alla dina gärningar såsom vore de ett själens verk för KRISTUS, Sak. 7: 5, 6, såsom hade du att omedelbart göra med KRISTUS JESUS, såsom vilade hans blick på dig och din i hans, och hämta all din styrka hos honom.

Följ de heliga impulser till goda gärningar, som du förnimmer i din själ. Skatta högt den minsta tanke du har om KRISTUS, det minsta goda ord du talar om honom av oskrymtat hjärta. Det är rik nåd. O, tacka Gud därför! Giv akt på, om du ständigt besökes av soluppgången av höjden med dess morgondagg av sorg över synden, Luk. 1: 78. Uppgår för dig alltjämt den klara morgonstjärnan, Uppenb. 22: 16, med ny nåd och frid och hälsar Kristus ljuvligen själen i alla dess förehavanden? Var och en gärning, som icke gör dig mera andlig, skall göra dig mera köttslig, det som icke verkar livgivande och ödmjukande, det dödar och förhärdar.

Judas fick väl det doppade brödstycket, dopets yttre förmåner, nattvarden, medlemskap av församlingen o.a., men Johannes vilade vid Jesu bröst, Joh. 13: 23. I detta läge vill evangeliet- vi skola bedja, höra Guds ord och göra alla våra gärningar. Intet kan som vilan vid detta bröst smälta ett hårt hjärta, komma dig att villigt sörja över din synd och råda bot på själens ostadighet och liknöjdhet, (denna farliga sjukdom i det andliga livet). Den förödmjukar oss grundligen, gör själen förtrogen med KRISTUS, och synden avskyvärd för själen, ja, förvandlar den vederstyggligaste brand ur helvetet till KRISTI härlighet. Tänk icke någonsin, att du är sådan, som du borde vara, är en kristen, som hunnit ett stycke längre fram på vägen, förrän du har kommit därhän, att du alltid ser och känner dig vila i KRISTI sköte, hans, som är i Fadrens sköte, Joh. 1: 18. Kom och bed Fadren att få skåda Kristus, och du får vara säker om att få din åstundan uppfylld. Du kan icke framställa någon bön, som skulle behaga honom bättre än denna. Han gav honom från sitt sköte, just för att han måtte ställas inför alla syndares ögon såsom ett evigt förblivande minnesmärke över sin Faders kärlek.

Att hålla blicken fäst på den naturliga solen inverkar försvagande på ögonen. Ju mera du emellertid betraktar Kristus, rättfärdighetens sol, desto skarpare och klarare skall trons öga bli. Se blott upp till Kristus, så skall du f å honom kär och leva av honom. Tänk ständigt på honom. Håll ditt öga troget fäst på Kristi blod, annars skall varje frestelsens vindstöt komma dig att vackla. Om du vill se, huru syndig synden är, vill avsky den och sörja över den, betrakta icke den, utan se först på Kristus i hans lidande och försoningsgärning. Åstundar du att få veta, huru långt du hunnit på nådens och helgelsens väg, så försjunk icke i betraktande av dem, utan se främst på Kristi rättfärdighet, (se Sonen och du ser det hela), först därefter må du se efter den nåd, som vederfarits dig.

I utövningen av tron väntar du avgörande från det, som du först möter, och bygger ditt hopp därpå. Gå till Kristus tänkande på din synd och ditt elände, icke på den nåd, som du erfarit och din helighet. Befatta dig icke med din nåd och din helgelse, förrän du först skådat upp till Kristus, ty de skola endast fördölja honom. Den, som ser på Kristus i ljuset av sin upplevelse av nåden, liknar en man, som ser solen i vattnet, det går i vågor och rör sig som vittnet gör. Se på Kristus, endast där han lyser på den himmel, som Fadrens kärlek och näd utgöra, då ser du honom i hans egen outsägliga härlighet. Högmod och otro skola söka få dig att först finna något hos dig själv; men tron vill icke ha att göra med någon annan än med Kristus, vars härlighet är outsäglig och uppslukar både din helgelse och din synd; ty Gud har gjort honom till båda delarna för oss, och vi måste göra honom till båda, 1 Kor. 1: 30, 2 Kor. 5: 21. Den, som ställer upp sin egen helgelse till beskådande, han ställer upp en den största avgud, som kommer att ~ öka hans tvivel och fruktan. Vänd blott dina blickar bort från Kristus, och du skall genast (liksom Petrus) sjunka ned i tvivel.

En kristen saknar aldrig tröst, så länge han icke avviker från den ordning och de vägar, som evangeliet ger, ser på sitt eget och vänder blickarna bort från Kristi fullgiltiga rättfärdighet; något som innebär, att han hellre lever i skenet av ett ljus än i solens sken. Den honung, som du kan hämta ur din egen ,rättfärdighet, förvandlas till besk galla; och det ljus, som du hämtar därifrån för din vandring, skall vändas i mörkaste natt för själen. Satan frestar dig, då han sätter dig att träta med den nådeerfarenhet, som du själv vunnit, för att därav hämta tröst. Då kommer Fadren och hänvisar dig till Kristi nåd (som är rik och härlig och honom outsägligt välbehaglig) och manar dig att vinnlägga dig om Kristi rättfärdighet (och hans maning sätter dig också i stånd därtill). Detta är en salig rörelse i själen, en ljuv viskning, som förebrår dig din otro. Akta på dess minsta vink, slut dig till den i flitig bön; prisa den som en oskattbar ädelsten; den är en underpant på det ännu större, som skall givas dig.

Om du vill bedja och icke mäktar samt är för den skull nedslagen, se då huru Kristus be der för dig, och är en förespråkare för dig hos Fadren, Joh. 14: 16 och kap. 17. Har du ofrid i din själ, se, Kristus är din frid, Ef. 2: 14, han lämnade dig sin frid, då han uppfor till him melen; han manar dig ständigt ånyo att icke hysa oro, icke på minsta sätt (av synden plågad), så att din tröst eller tro därigenom skulle lida avbräck, Joh. 14: 1, 27. Han sit ter nu på sin tron efter att på sitt kors, (i sin djupaste förnedring) ha omintetgjort allt, som kan skada eller oroa dig. Han har burit alla dina synder, din sorg, ditt bekymmer, dina frestelser och annat sådant samt gått för att bereda dig rum.

Du, som har sett att Kristus är allt, och du själv platt intet, du, vars hela liv vilar i Kristus, och som dött bort från all rättfärdighet vid sidan av denna, du är en rätt kristen, en högt älskad och en, som funnit nåd hos Gud, en som hör himlen till. Och gör nu, för all den kärlek Kristus hyser till dig, Kristus detta enda, att du älskar hans fattiga heliga och hans församlingar (de sämsta, ringaste, svagaste, utan hänsyn till olikheter i uppfattning). De äro inristade i hans hjärta (såsom Israels söners namn på Arons bröstsköld, 2 Mos. 28: 21). Låt dem även vara det i ditt hjärta.

Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig! Ps. 122: 6.

S L U T.

Till början