Publicerat som en bok av
Församlingsförbundet
Orginalets titel:
MIKSI EN MENISI
EHTOOLLISELLE
Översättning till svenska:
ERIK EWALDS
Vershänvisningar inom parenteser tillsatta av
auktorer till Bro i
Böcker
Upplyften edra hjärtan
Vem vill
Är jag ovärdig
Dömd av människor
Han känner mig
Endast en beröring
Såsom Petrus
Kärlekens förebild
Rövarnåden
Ovärdig
Kroppens evangelium
Hjärtats dörr
Spikarna
De veta icke vad de göra
Varför har du övergivit mig?
De sista stegen
Jag visste icke
Frid
Himmel på jorden
Detta uttryck, som redan förekommer i Gamla Testamentet, har brukats i nattvardsmässan allt ifrån den kristna kyrkans första århundraden. Det har ansetts nödvändigt att ge denna uppmaning till alla dem som vill hörsamma vår Frälsares kallelse: »Kommen till mig!» Vi uppmanas här att endast se på Kristus och samtidigt förbjuds vi att se på oss själva, in i vårt eget hjärta.
Att upplyfta hjärtat innebär icke endast att se, utan snarare att rikta sina tankar. Däri lyckas man endast genom att bli stilla. När vi förbereder oss att gå till Herrens bord, lämnar vi allt det vardagliga bakom oss. Vi står inför det heliga. Där tvingas de egna tankarna till stillhet, för att det som vi ser och hör skall nå våra ögon och öron. Tid och rum försvinner. Det känns som om vi var med i den måltid som var den första nattvarden, i bönen i Getsemane, i översteprästens palats och vid korsets fot.
Att upplyfta hjärtat är icke stillhet eller ens andakt och bön allenast. Där får vi tillgång till nya ting, som vi icke kunde lära oss att förstå på något annat sätt. Endast den som älskar kan förstå kärleken. Intellektet fattar den inte. Endast den lidande vet hur det känns att uppleva kroppens och själens ångest. Så föds ny insikt och en ny gemenskap.
När hjärtat upplyftes är det som om man förde oss till att se på livet och sammanhangen frän den synvinkel Gud ser dem. Då blir det stora smått och det lilla stort. I nattvarden upplyftes vi till att se oss själva och vår synd genom Kristi lidande och kärlek.
När Jesus instiftade den heliga nattvarden, sade han enligt evangelisten Lukas genast vid måltidens början: »Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner» (Luk. 22: 15).
Lärjungarna hade inte anhållit om någon instiftelse av nattvarden. De kunde inte åstunda en närmare gemenskap. De hade på intet sätt förberett sig för denna heliga stund.
Så är det även med oss. Fastän vi vet mycket mer om nattvarden än lärjungarna vid tiden för den sista måltiden, upplever vi oss helt oförberedda. Vi vet inte om vårt hjärta är ångerfullt och villigt till bättring. Om vi rätt kan bedja om förlåtelse och ångra oss. Vi vet inte om vi längtar efter förbarmande med så hängivna hjärtan som vi borde, ej heller om vi kan älska vår Frälsare.
Hur det än förhåller sig, är det en förblivande sanning att vår Frälsare längtar mer efter oss än vi efter honom. Härav vet vi att vi är väntade, ehuru ofta förgäves efterlängtade gäster vid vår Herres bord. Dock så mycket mer välkomna.
Därför förenar vi oss i gemensam bön:
Herre, förlåt att du så länge förgäves fått vänta på mig. Jag kan inte fatta att du trår efter gemenskap med mig och ännu mindre, varför du älskar mig. Men fastän jag inte kunnat förbereda mig, kommer jag likväl, på det att jag icke må såra din kärlek. Du förstår dock bättre att jag behöver den gemenskap nattvarden förmedlar och kraft för att kunna bestå i tron och leva mitt liv på rätt sätt.
Dig, Jesus, än vi höra
I dessa dyra ord.
Oss alla vill du göra
Till dina vid ditt bord.
Oss alla då du brödet tog,
Du slöt intill det hjärta
Som för oss alla slog.
När vi tänker begå Herrens heliga nattvard, kan vi inte låta bli att fråga oss om vi är värdiga. Aposteln uppmanar ju oss att pröva oss själva (1 Kor. 11: 27-29). Alltså försöker vi pröva hjärtats beskaffenhet. Envar frågar sig själv: är jag tillräckligt ångerfull, är min vilja till bättring sann och uppriktig, är min kärlek nog brinnande? Om jag nu kommer med bristfällig syndakännedom, oförmögen till bättring och ur stånd till att känna helig lust och kärlek, äter jag då en dom över mig? Hur ofta har vi inte uteblivit från eller kommit till Herrens bord försagda och med dåligt samvete.
När Paulus talar om dom i samband med nattvarden, menar han inte detta. Han beivrar ett missbruk vartill frestelse förelåg, då nattvardsfirningen anslöt sig till församlingens gemensamma kärleksmåltid. Denna måltid kunde urarta till en plats för gräl om de främsta platserna. Herrens måltid och Herren själv glömdes av somliga. Därför var Paulus tvungen att säga: »Ty den som äter och dricker utan att göra åtskillnad mellan Herrens lekamen och annan spis, han äter och dricker en dom över sig.»
Det ges nog anledning att tala om dom i samband med nattvarden. Frälsaren erbjuder därvid åt sin svaga lärjunge syndernas förlåtelse, kraft och gemenskap. När vi en gång vid domen skall träda fram inför hans ansikte, kan vi inte säga att vi inte har hört eller förstått hans kallelse. När han då frågar, varför vi inte kom när han kallade och väntade oss, måste vi inse att vi själva hade dömt oss att gå miste om hans gemenskap, förlåtelse och gåvor.
Därför är det oss tillåtet och även nödvändigt att komma helt oberedda, svaga och utan all förtjänst, ty vi blir aldrig fullt beredda. Men Herren tar emot oss sådana vi kommer.
Oftast nalkas vi Frälsaren av egen vilja, på grund av hjärtats längtan, men stundom förs vi fram till honom antingen så, att människor anklagar oss eller så, att vi blivit tagna på bar gärning. Härom berättar Johannes evangelium (Joh. 8: 3-11). Fariséerna sade till Jesus: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning blivit beträdd med äktenskapsbrott. Nu bjuder Moses i lagen, att sådana skola stenas. Vad säger då du?»
I detta fall hade även en annan part, om vilken ingenting säges, varit med om synden. Det är emellertid så, att man i sådana fall aldrig med bestämdhet kan säga, vem som gjorde vad. Det föreföll dock alla viktigast att en skyldig blev funnen och befordrad till välförtjänt straff. Kanske var det i detta fall som med Potifars hustru: den skyldiga hade bråttom att undfly domen genom att beskylla en annan.
Enligt judisk uppfattning fick samhället inte tillåta att en sådan gärning förblev ostraffad. Templets och Guds lags helighet måste bevakas, och om synden icke blev bestraffad, fruktade man att Guds vrede skulle drabba hela samhället. Denna tanke är inte heller främmande för den kristna kyrkan, och samhället måste på detta sätt skydda sig självt.
Men Jesus vägrar här att se till templets och lagens helighet och betydelse. Han ser endast en anklagad, som har förts inför honom. Människans frälsning var för honom av större betydelse än altaret. Med denna anklagade kvinna går vi nu inför Jesus för att dömas av honom och ber:
Herre, deras ord är hårda som stenar. De tror sig säkert veta det de inte vet. Jag upplever det som om de ville bevaka ditt altares helighet och som om de ville utesluta mig ur din nåd. Men då jag kommit inför dig, kan jag inte försvara mig själv, utan vill nöjas med din dom och ditt förbarmande. Därför kommer jag till ditt heliga bord.
I nattvarden kommer vi inför Guds ansikte. I enlighet med apostelns maning försöker vi nog pröva oss själva, men vi upplever att en annan prövar oss. Psalmens ord rinner oss i hågen: 'Jag nalkas dig, min Gud, som allting utrannsakar.' Hur ofta har det inte varit en källa till ångest: Allt uppenbaras, allting vet han, ingen gärning blir fördold, inget ord ohört, ingen tanke, ingen känslorörelse kan döljas. Har inte detta många gånger hindrat oss att besöka Herrens bord?
Aposteln Paulus känner emellertid annorlunda. När han talar om sin utveckling från barn till man konstaterar han, att den vuxne alltjämt ser gestalterna endast vagt som i en dåtida spegel och känner endast endels, men han tror att den stunden skall randas, då han får känna till fullo såsom han själv är till fullo känd (1 Kor. 13: 11,12). Häri finner han ro för sin själ: Jag är till fullo känd. Herren vet vad slags verk jag är, han vet att jag är stoft (Ps. 103: 14). Därför kräver han ingenting som jag inte har krafter eller förutsättningar för. Detta tröstade även aposteln Petrus, när Herren vid Gennesarets strand prövade honom och frågade honom tre gånger: älskar du mig? Petrus utbrast: »Herre du vet allt; du vet att jag har dig kär» (Joh. 21: 15-17).
Så är det även med oss. Herren vet icke blott hur bristfulla och syndiga vi är, utan känner varje rörelse i vår själ hän mot honom. Fastän vi ännu inte vore i stånd att glädjas däröver, får vi dock trösta oss med aposteln Johannes ord: »och så kunna vi inför honom övertyga vårt hjärta därom, att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större än värt hjärta och vet allt» (1 Joh. 3: 19,20).
I nattvarden söker vi gemenskap med Frälsaren. Evangelierna berättar om en kvinna som på detta sätt sökte bot mot sin sjukdom (Matt. 9: 20-22). Hon sade vid sig själv: »Om jag bara får röra vid tofsen på hans mantel, så blir jag frisk.» Kvinnan kunde inte komma för att tala om sin plåga, eftersom den enligt den tidens uppfattning var skamlig. Hon måste hålla sig själv oren utan rätt att komma i beröring med andra. Det var därför hon försiktigt försökte närma sig Jesus bakifrån.
Är inte vår pläga ofta likadan, skamlig? Vi varken kan eller vågar tala om den, men även vi söker kontakt med Frälsaren, så att vi kunde få hjälp i vår nöd. Vi vill liksom komma bakifrån, i sällskap med andra, utan att väcka uppmärksamhet, i det vi döljer vår skam och vår pläga i själens djup.
På detta sätt får vi komma. Jesus grälade inte på den sjuka kvinnan, ej heller visade han bort henne. Han botade herne. Detta försagda närmande kallar han tro: »Min dotter, var vid gott mod, din tro har hjälpt dig.»
Jesus lämnar inte det försagda kontaktsökandet, den mycket, mycket svaga beröringen eller känsloyttringen obeaktade. Han vänder sig just till en sådan, till mig. Han vet mycket väl att vår plåga kan sitta mycket djupt. Det är som om vår livskraft skulle rinna bort. Endast han vet hur mycket häri som är sjukdom, och vad som är en följd av våra egna handlingar och vårt eget liv, men han fäster inte stort avseende därvid. För honom är det nog, att det i den stora mängden finns någon, som trevande söker tofsen på hans mantelflik. Denna människa söker han bland oss.
I den syndabekännelse, som oftast brukas vid nattvardsgudstjänsten, nämns tre personer: Petrus, synderskan i fariséens hus och rövaren.
Petrus representerar de egentliga kristna. Han står framom de andra och uppträder som deras ledare. Han är säker på sin tro, sin trohet och sin kärlek: Om ock alla andra taga anstöt av dig, så skall det dock inte hända mig. - Om jag så skall dö med dig skall jag dock icke förneka dig (Matt. 26: 33,35).
Evangeliet skildrar ganska ingående Petrus' fall (Matt. 26: 69-75). Det behövdes inte mer än ett ord av en tjänsteflicka, förrän han redan låtsades vara alldeles främmande för Kristus. Löper inte de kristna idag samma fara? Låt oss i främsta rummet tänka på oss själva. Vi har lärt oss många synnerligen fina sätt, som verkar vara kristliga, på vilka vi kan visa att vi är något annat än endast enkla lärjungar.
Herren vände sig till Petrus; och Petrus kom ihåg Herrens ord, huru han hade sagt honom: 'Förrän hanen gal, skall du tre gånger förneka mig'! (Luk. 22: 61)
Vad innehöll denna Frälsarens blick? Var det förebråelse? Var den uttryck för besvikelse? Kanske även Petrus den gången tänkte så. Men han skulle fä erfara att den innehöll mest av allt kärlek och medlidande med de plågor som en förnekare alltid till slut måste bära.
När vi begår nattvarden bekänner vi oss vara hans lärjungar. Jesu blick följer oss och lär oss att bedja: »Se till mig såsom du såg till Petrus, då han hade förnekat dig ... att jag med Petrus må begråta mina synder.»
Vi ber nu med Petrus om förlåtelse för att vi sårat den heliga kärleken.
Den andra personen som omnämns i syndabekännelsen är synderskan i fariséens hus (Luk. 7: 37-50). Hon lär oss att gråtande bedja om förlåtelse. Säkert förstår inte vi bättre än hon djupet och innehållet av vårt fall. Knappast kunde denna kvinna nalkas Jesus på rätt sätt. I fariséens ögon gjorde hon det som dåliga kvinnor gör. Hon kunde inte uppföra sig annorlunda.
Vi vet inte vad som hade kommit denna kvinna att känna sitt elände, men uppenbart är, att hennes primitivism, hennes outvecklade väsen och hennes fall bäst kom till synes i hennes kärleksliv. Hon kunde icke älska på ett rätt sätt. Men hon älskade med den kärlek vartill hon var mäktig. Därför fick hon även höra absolutionens1) ord: »Dina synder förlåtas dig.» Jesus motiverade absolutionen så här: »Rennes många synder äro henne förlåtna; hon har ju ock visat mycken kärlek.»
Den kristna församlingen har inte misstagit sig i att ställa henne fram inför oss just då, när vi skall begå Herrens heliga nattvard. Den kan inte ha avsett, att hennes kärlek till sin kvalitet eller intensitet skulle ha varit föredömliga. I detta fall bör vi rikta vår uppmärksamhet mer på Jesus än på kvinnan. Vi får älska Jesus med den kärlek vi har, med den bristfälliga och orena kärlek som allenast är möjlig för oss. Vi har tillåtelse härtill, eftersom vi inte kan prestera en annan kärlek. Evangeliet innehåller just den tanken, att Jesus accepterar den. Den uppmuntrar oss att älska och lär oss lita på att Frälsaren mottar den.
»Förbarma dig över mig arme syndare och se till mig med din barmhärtighets ögon ... såsom du såg till synderskan i fariséens hus, och giv mig din heliga nåd att jag ... med synderskan av hjärtat älskar dig.»
Syndabekännelsen riktar vår blick på vår korsfäste Herre Jesus Kristus. När vi tänker på våra synder, måste vi se på vår Frälsares lidande för att förstå syndernas djup. Samtidigt får vi också se människans lidande, vårt eget lidande. De tolkas av rövaren på korset (Luk. 23: 39-43).
Livet hade burit orättfärdighetens stämpel. Mycken orätt hade begåtts utan möjlighet till gottgörelse. Mycket av det goda och riktiga i livet hade aldrig blivit inlärt. Nu var livet slut, alla möjligheter hade glidit förbi. Det fanns varken tid eller möjlighet till en djup syndakännedom eller till fullständig bättring. Kvar fanns endast upplevelsen av eget elände och någotslags aning om den enorma skillnaden mellan det egna lidandet och den korsfäste Frälsarens heliga lidande.
Under dessa omständigheter känns det olämpligt och alltför djärvt att bedja om förlåtelse. Måste inte den som ber om förlåtelse försöka visa någotslags möjlighet till bättring och ändring av sitt liv? Men ingenting var mer möjligt att korrigera, och därför måste rövaren nöja sig med att säga: »Jesus, tänk på mig, när du kommer i ditt rike.»
Den kristna församlingen ställer inte fram rövaren som en förebild för livet eller för bättringen eller för tron, utan nämner honom därför att vi alla har ogjorda gärningar, som ej längre kan göras, liv som vi levat så att det gått förlorat. På dessa punkter behöver vi rövarnåden.
Därför ber vi: »O du allra mildaste, korsfäste Herre Jesus Kristus. Förbarma dig över mig arme syndare och se till mig med din barmhärtighets ögon, såsom du säg ... till rövaren på korset och giv mig din heliga nåd att jag ... med rövaren evinnerligen får skåda ditt heliga ansikte.»
När den hedniska hövitsmannen sökte hjälp hos Jesus, sade han: »Herre, jag är icke värdig, att du går in under mitt tak» (Matt. 8: 8). Denna sats har blivit den människas bön, som känner sina synder: »Jag är icke värdig att mottaga dig i mitt syndiga hjärta.» Ett liv i synden är förspillt, och då måste människan uppleva sig som ovärdig. Därvid är det inte fråga om hjärtats ödmjukhet utan endast om att konstatera faktum. När vi jämför oss med människor som bättre lyckats i livet, kan vi upptäcka hur värdefull deras insats är här i denna värld.
Men Gud tänker aldrig så. Han frågar inte efter våra prestationer utan efter oss själva. Om ock hela livet vore förspillt, är människan ändå värdefull i Guds ögon, såsom liknelsen om den förlorade sonen och om rövaren på korset visar oss.
Det är omöjligt för oss att förstå detta. Vi kan inte fatta vad värdefullt Gud ser i oss. Därför försäkrar oss Bibeln detta på mänga sätt: »I ären dyrt köpta» (1 Kor. 6: 20) - »Med Kristi dyra blod» (1 Pet. 1: 19).
För vår återlösning har ett pris erlagts vars storlek inte kan fattas, emedan det är det dyrbaraste Gud hade.
Detta kan vi inte förstå, men just därför bringar det oss till stillhet och ger frid åt vårt oroliga hjärta. Vi behöver ofta en kraftig försäkran om hur dyrbara vi är i Guds ögon. Därför möter oss i nattvarden orden: Vår Herres Jesu Kristi lekamen och vår Herres Jesu Kristi blod. Och som bekräftelse på orden blir vi själva delaktiga av dem.
Den uslaste du omsluter med din barmhärtighet
Hur skulle du ej glömma min mycket stora skuld
Din Ande värdes giva mig usle att uppliva.
Guds ord tar vi emot med vårt förstånd. Det påverkar även våra känslor och vår vilja och förvandlas på detta sätt till ett innehåll för våra tankar, vårt liv och våra gärningar. Men inte tillnärmelsevis alltid går det emellertid så här. Ordet förblir liksom dött, utan betydelse. Ibland kan det kännas som om förkunnaren hade fel eller bibelstället varit illa valt. Till vår förvåning får vi emellertid ofta se, att just det ordet som gick oss förbi, ger andra både innehåll och livskraft. En andlig sång talar om denna hjärtats upplevelse:
Jesus kär, gå ej förbi mig
Låt mig bönhörd bli!
Du som är all frälsnings källa
Gå ej mig förbi!
Jesus, Jesus, låt mig bönhörd bli
Du som äger nåd för alla
Gå ej mig förbi!
I nattvarden kommer Guds ord riktigt nära. Det sägs alldeles särskilt till mig, jag får Kristi lekamens och blods sakrament i min egen mun. Man kan inte ens frestas att tänka att det skulle gått en förbi.
I nattvarden tar vi inte emot Guds gåva med vårt förstånd. Vårt förstånd når aldrig så långt. Vår känsla fattar aldrig helt, vad gemenskapen med Kristus innebär. Jag får åtnjuta det heliga sakramentet med min kropp, som i allmänhet är trög och ovillig att gå Guds vägar och hellre söker sin egen lust.
Nattvarden är kroppens evangelium. Där helgas också det, som man i allmänhet är böjd för att kalla människans lägre väsen, till Guds tempel.
Min själ behöver ofta förnyelse och tröst, en ny iver och kraft ur Guds ord. Men såsom gudsmänniska behöver jag en hela varelsens, såväl själens som kroppens gemenskap med Kristus i den heliga nattvarden. Denna fullkomliga gåva, som nattvarden ger mig, kan jag aldrig erhålla på annat sätt.
När jag går till den heliga nattvarden hör jag Frälsarens ord: Se, jag står för dörren och klappar; om någon hör min röst och öppnar, så går jag in till honom och håller måltid med honom och han med mig (Upp. 3: 20). Kristus vill komma in i vårt hjärta just för att fira nattvard. Hans erfarenheter skildras på ett gripande sätt i en andlig sång:
Vem klappar så sakta i aftonens frid
På ditt hjärta?
Vem nalkas med läkdom så ljuvlig och blid
För själens förborgade smärta?Måhända du hörde det klappandet förr
Och den rösten?
Vi dröjer du ännu att öppna din dörr
För livet, för himmelska trösten?
Sionsharpan 202: 1-2
Kanske vi själva har upplevat situationen alldeles annorlunda. Vi har ivrigt bönfallit Gud, vi har längtat och trängtat att Frälsaren skulle komma in i vårt hjärta, men vi har inte fått känna det levande och starkt. Situationen är i själva verket mycket underlig: Utanför står den Kristus som längtar efter människans hjärta, och människans hjärta längtar i sitt innersta efter Kristus, men emellan står en dörr, som endast människan kan öppna. På vilket sätt öppnar man då hjärtats dörr? Det är en svår sak, eftersom det förutsätter att man bekänner all synd, men fastän det är svårt, stundom alltför svårt, så finns det något som är ännu svårare. Att öppna hjärtats dörr innebär nämligen att visa allt det som finns i hjärtat: Högfärden, lättjan, hjärtats köld, likgiltigheten, kärlekslösheten. Genom att visa allt detta sårar vi mycket mera Kristi kärlek än vi skulle göra även med det djupaste fall. Det är därför hjärtats dörr hålls stängd. Därför måste Frälsaren också säga OM. Om någon öppnar, kommer han in och gör det, som vi inte mäktar med själva: han renar vårt hjärta, beveker vår hårdhet och lär oss att älska.
Därmed börjar hjärtats nattvard: jag med honom och han med mig.
När vi förbereder oss för den heliga nattvarden tänker vi samtidigt på tvenne ting: våra egna synder och Kristi lidande. Vi kan inte på något sätt lära oss att riktigt se syndens förfärlighet utom genom att se på de lidanden, som den har vållat vår Frälsare. Vi vet nog, att Kristus led korsdöden för våra synders skull, men när vi betraktar den korsfäste så får vi envar klart för oss, att vi har varit skyldiga till hans lidande.
Till ditt smärtebål jag veden burit
Dina armar sargats med det gissel som jag skurit
Spikarna som helga handen fäste
var jag med och vässte.
När vi tänker på detta försvinner tidsavstånden. Jag är själv vid korsets fot tillsammans med de andra, skränande: korsfäst, korsfäst. Jag visste ju att ingen synd kunde försonas utan korsdöden och likväl syndade jag. När jag sedan ser in i mitt hjärta, så förflyttar sig allting in i nutiden.
Du blev gisslad där jag lustan sökte
Mina synder tunga korsets börda ökte
Och med syndarna tillika
Sågs jag dig på korset spika.
Nu först fattar jag lidandets omätliga djup och jag lär mig på ett riktigt sätt med fruktan och bävan att förskräckas över mig själv och bedja om förlåtelse.
Nu kan jag inte göra någonting annat än se »in i Jesu milda ögon». Varje smärtans drag förtäljer för mig om djupet i hans kärlek och en ny sak uppenbaras för mig. Om han älskade så här mycket, tog så här mycket lidande på sig, så vill han och kan han också förlåta mig.
Intet kan jag giva dig
Till ditt kors jag sluter mig.
Naken dig om kläder ber
Hjälplös upp till nåden ser
I din livsvåg låt mig tvås
Herre, annars jag förgås.
När vi betraktar vår Frälsare som hänger på korset så känner vi först, hur denna syn anklagar oss. Ehuru det alldeles tydligt sägs i Bibeln: »Så älskade Gud världen» (Joh. 3: 16), så förändrar sig orden så här: så älskade världen Gud, så älskade jag Gud. Men sedan hör vi hur den korsfäste ber: »Fader, förlåt dem, ty de veta icke, vad de göra» (Luk. 23: 34).
När vi tänker på den rasande folkhopen eller på de präster som i vredesmod eggar upp den, eller då vi tänker på oss själva vid korsets fot, då kan vi inte finna något försvar för någon.
Men han, som förutom att han lider rent kroppsligt mest lider av att hatets vågor sköljer över honom, finner med den uppfinningsrikedom som endast kärleken äger, ett försvar: »De veta icke, vad de göra.» Naturligtvis visste de, säkert visste även jag, men kärleken finner ännu en förmildrande omständighet. Syndens och vredens djup kan ingen riktigt helt förstå. Ingen kan fatta, vad det betyder att man är skyldig till Guds Sons död. Till detta vädjar Jesus då han ber: »Fader, förlåt dem.» Nu måste även Kristus känna, att han inte hade makt att i denna sak bevilja absolution, utan han måste bedja Fadern. Mycket nära härtill ansluter sig Jesu översteprästerliga bön, som han bad när han instiftade nattvarden: »Jag beder för dem; det är icke för världen jag beder» (Joh. 17: 9). Så är varje nattvardsgäst föremål för hans förbön.
Även nu ber han för dem som hör honom till och han försvarar dem. Just då jag inte orkar bedja, ber Jesus som vår överstepräst för mig.
Dessa ord ger uttryck åt korslidandets allra djupaste mörker. Vi kan inte fatta, varför även detta var nödvändigt för vår återlösning. Men däremot har många av oss erfarit, hur ensam människan är i sitt lidande. Den lidande människan kan inte undgå att känna tröst vid tanken på att Frälsaren har erfarit detsamma, så att han förstår varje lidande människa även i hennes mörkaste stund. När Kristus ropade i sin ångest: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig» (Matt. 27: 46), så har ingen senare på samma sätt behövt utropa dessa ord, utan envar som vandrar i dödsskuggans dal har fått erfara: Han är med mig. Han har varit här, han förstår mig och mörkret tvingar mig endast närmare honom. När jag inte längre orkar fatta hans hand, så fattar han tag i min.
Finlands kristna har känt ett alldeles speciellt behov av att i dödens närhet komma i åtnjutande av nattvarden. Det har ofta varit den sista gemensamma måltiden förrän döden skilt äkta makar åt. Man har genom att begå nattvarden bett om kraft och skicklighet att dö. Kristus ger för detta tillfälle en alldeles speciell undervisning då han hänger på korset. Vi säger ofta, att människan måste dö. Ofta är det också så att döden kommer och för sitt byte. Men Kristus dog inte på korset. Psalmen 118, som talar om Kristi lidande, uttrycker saken så här: »Han gav mig icke åt döden» (Ps. 118: 18). Kristus själv sade: »Fader, i dina händer befaller jag min ande» (Luk. 23: 46). Inte heller vi måste dö, även vi får överlåta vår ande. Då finns det ingen död, bara Kristus, som hämtar de sina.
Övergiven för min skull, käre Jesus, klagade du:
»Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?»
Detta vederkvicker mitt hjärta när ångesten ansätter mig
Och i dödens nöd skall du, o Jesus, förvisso inte
lämna mig ensam.
När vi kommer till den heliga nattvarden känner vi oss ofta som den förlorade sonen, som återvänder till sin fader (Luk. 15: 11-32). I denna liknelse har vi oftast alltför mycket uppmärksammat sonen. Huvudsaken här är ändå fadern. Jesus ville skildra för oss, hurudan Gud är och huru han handlar. Det är inte svårt att gissa, hur det går för den förlorade sonen i det främmande landet. Det ser vi varje dag. Därför att fadern visste, detta, väntade han varje stund att den dagen skulle komma, då sonen inte fann någon annan utväg än att återvända hem. Sonen, som ännu inte själv var fader, kunde inte fatta att sonen i en faders hjärta alltid förblir son. Därför var hans steg så tunga och de sista allra tyngst. Kanske fruktade han att fadern skulle säga, då han väl kommit hem: du har fått din del, varför kommer du ännu i detta tillstånd för att skämma ut din far och ditt hem? Sonen skulle inte uthärdat detta att det ingenstans fanns ett hem för honom. Därför var det bättre att se på hemmet långt ifrån och återvända, vetande att någonstans fanns också ett hem för honom. Så här måste det alltid kännas för den som återvänder hem. Vi kan inte kräva att Gud skall ta emot oss. I liknelsen berättas det, hur fadern såg sin son fjärran ifrån och hur han sprang emot honom, förrän sonen skulle hinna vända tillbaka. Då sonen befann sig i sin faders famn visste han att han var son, och då var det inte längre lämpligt att försöka bli en legodräng.
Huru ofta är inte våra steg till nattvardsbordet tunga, när vi inte vet, hur vi blir mottagna. Men Herren ser oss även då vi gömmer oss bakom andra och han kommer oss till mötes.
Ingen är så usel att han skulle den förkasta
Ingen så eländig att han skulle anklaga
den som ödmjukar sig att bedja om förlåtelse
och bönfalla honom om liv.
Jesus tar sig an de stackare som synda.
Maria, som stod och grät på påskmorgonen, såg Jesus, men visste inte att det var han (Joh. 20: 11-14). Två lärjungar var på vandring till en by som hette Emmaus, de samtalade med Jesus, men de kände honom inte (Luk. 24: 13-35). Detta upprepas i många människors liv. Jesus närmar sig oss, men vi känner honom inte.
Ibland närmar han sig oss i samvetskvalen. Vi tror oss vara långt ifrån honom just då han står oss nära och tilltalar oss. Om vi bara hade känt honom!
Ibland får vi ingenting ut ur det ord vi hör eller läser. Vårt hjärta förefaller att förbli tomt och fattigt. Kanske Jesus var just där och hindrade oss att nöja oss med några tankar, som skulle ha vederkvickt värt sinne, och tvingade oss i stället att se in i värt eget hjärta, så att vi skulle veta vad det behöver.
Ibland nalkas han oss i motgången, i sjukdomen, i sorgerna, i ensamheten, för att vi inte skall nöja oss med framgången, med lyckan i livet och med rikedomen, utan i stället söka honom. På detta sätt lär vi oss småningom, att om vi har gemenskap med honom, så har vi allt, om vi inte har gemenskapen, så har vi ingenting. Vi upphör småningom att söka gåvorna och lär oss med tiden att fästa vårt sinne vid gåvornas givare.
I den heliga nattvarden är gåvorna synnerligen ringa, om vi tänker på kroppens näring, men Herren är själv närvarande. När Jesus såsom hans sed var bröt brödet och välsignade det i byn Emmaus, då öppnades lärjungarnas ögon, och de kände igen honom. Så går det för oss i den heliga nattvarden. Vi märker hur nära Jesus har varit oss, även då vi inte kände honom.
Endast då vårt hjärta tändes
När du kommer, Jesus kär,
Nådens glädje till oss sändes
Fastän dold du för oss är.
Hjärtat fylls av glädje stor
När du själv där inne bor.
Förrän Jesus instiftade nattvarden lovade han i sitt avskedstal att ge sina lärjungar frid. Efter sin uppståndelse hälsade han dem med orden: »Frid vare med eder» (Luk. 24: 36). När vi är nattvardsgäster säger han till oss: »Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda» (Joh. 14: 27).
Vår frid är oftast beroende av de yttre förhållandena. Då det inte finns någon fiende, varken fruktan eller ångest, då har vi frid. Kristi frid sitter djupare. I världen lider hans egna betryck, fienden lockar och hotar, vårt eget hjärta är fridlöst. Ytvattnet skummar och vågorna lägger sig inte så lätt, men i djupet är det lugnt. Psalmisten kände denna frid: »Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn» (Ps. 23: 5). Fienden får rasa, men han måste stanna. Man behöver inte ens övervinna honom, eftersom Herren sträcker ut sin hand och utstakar en gräns, över vilken han icke kan gå.
Kristi lärjunges frid är icke en frid med världen, ej heller är det att böja sig för sitt eget hjärtas lockelser. Det är frid med Kristus. Denna frid betyder att lärjungen inte är av annan åsikt än sin mästare. Han kämpar med Kristus mot samma fiende och han går med på att låta sig fostras, agas och benådas. Han bär gärna det kors, som Kristus anser sig tvungen att lägga på hans axlar. Han gör inte motstånd, utan han böjer sig för det att den andre kringgjordar honom och för honom dit han icke vill (Joh. 21: 18).
När vi firar den heliga nattvarden ber vi, att Kristus skulle hjälpa oss att få sin frid, och att han skulle böja vårt hårda och motspänstiga hjärta till en ny försoning och frid. Han erbjuder oss denna frid.
Denna frid är så djup att inga yttre omständigheter eller svårigheter kan störa den. Det är en stilla lycka däröver, att den syndens människa som finns i oss tvingas böja sig att tjäna och tacka Frälsaren och Återlösaren.
Bibeln berättar oss inte mycket om himlen. Vi saknar också ord för att skildra den, eftersom allting där är annorlunda. Vad intet öga har sett och vad intet öra har hört, vad som inte har uppstigit i någon människas hjärta (1 Kor. 2: 9) - så bör vi tänka därpå. Men bland de många liknelser Bibeln använder om himlen finns den, att vi där skall fira den heliga nattvarden och vi skall sjunga segersången. Båda är eviga.
Vår nattvard är en försmak av Lammets stora bröllopsmåltid. Den är ett stycke himmel här på jorden. När vi firar nattvard, vet vi oss göra detsamma som den segrande och triumferande församlingen, som redan nått sitt mål och finns i himmelen. Det är som om vi skulle sitta vid samma bord, vi vid altarets synliga halvbåge och den segrande församlingen vid samma bord på den osynliga sidan. Så är nattvarden en gemenskap ända till himmelen. Nattvarden är en gemenskapens måltid för dem som är i himmelen och för dem som firar nattvard på jorden.
I samband med nattvarden sjunger vi psalmen: »O Guds lamm som borttager världens synder, förbarma dig över oss.» Denna psalm är ett eko av den segerpsalm som mäktigt ljuder i himmelen såsom dånet av stora vattenfall och såsom ett tordön till Lammets ära. Då har vår bön redan förverkligats, han har redan borttagit all världens synd.
Nattvarden börjar här på jorden. Vi lär oss den nya sången, när vi ber om nåd och rening redan nu.
O heliga samfund, helgon av vår släkt,
Skum är vår stråt, för er har morgon bräckt.
Men alla livas av hans Andes fläkt
Halleluja! Halleluja!
Blir dagen tung och själens möda lång
Tyst, hör! I fjärran tonar segersång
Och håg och armar stärkas än en gång
Halleluja! Halleluja!
Psb 116: 3-4
1) Absolution betyder tillsägelse av syndernas förlåtelse ö. a.