Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.
Lerans lott
En av Gamla och Nya testamentets mest talande bilder är berättelsen om lerkärlet. Även den rabbinska traditionen älskar bilden av leran och lerkärlen. Man säger till exempel på tal om tora eller Guds lag: »Toras budskap kan förliknas vid vatten, såsom det är skrivet: 'Upp, alla ni som är törstiga, kom hit och få vatten' (Jes 55:1) - såsom vattnet når från jordens ena ända till den andra, så når även tora - såsom vattnet tillfredsställer själen, så gör även tora - och såsom vattnet faller dripp-dropp, droppe för droppe, och formar älvar av bäckar, så gör även tora: människan lär sig två lärosatser i dag och två i morgon tills dess att dessa formar en brusande älv - och såsom vattnet undviker höga platser och strävar till låglänta ställen, så undviker tora den som tror mycket om sig själv och griper tag i sådana som anser sig själva ringa; och såsom vatten inte förvaras i silver- eller guldkärl utan i de billigaste kärlen, så verkar tora endast i sådana som underkastar sig »lerkärlets lott».
Vattnet söker sig till låglänta ställen.
Ordet tora, som egentligen betyder undervisning, kunde mycket väl bytas ut mot ordet evangelium i den rabbinska framställningen. Evangeliet når från jordens ena ända till den andra, det tillfredsställer själen, och det mottas oftas droppvis, drippdropp. Begreppet predika kommer i hebreiskan från samma ordstam som ordet droppe. Lehattiif, predika, betyder bokstavligen åstadkomma droppar. Vi fuktas endast droppvis av predikningar, och ändå bildar dessa små dagliga välsignelser så småningom en flod som flödar över i vårt liv. Då och då får vi i vårt liv erfara hur »min bägare flödar över», som det står i den tjugotredje psalmen. Det märkligaste i evangeliet år ändå att det ges i de obetydligaste bland kärl, i deras hjärtan som förstår att de är ringa.
Om vi ber om att få vara Jesu lärjungar, måste vi underkasta oss lerkärlets lott. »Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.» Det är även viktigt att vi accepterar att den kristnes lott är lerkärlets lott. Vår tids kristlighet tar sig ofta uttryck i något slags andligt snobberi. Vi har glömt Jesu ord: »Begären icke, vad som är för högt.» (Luk 12:29 - enl. 1917 års översättn.) Aposteln Paulus kände till den här faran, då han skrev: »Haven icke edert sinne vänt till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.» (Rom 12:16 - enl. 1917 års översättn.) Dagens kristna tycks ofta ha bara ett mål: Hur skall jag uppnå högsta möjliga lärdom och den höga levnadsstandard som min ställning kräver? Men om vår Mästare sågs det i Jesaja 53: »Han hade ingen gestalt eller fägring.», »Loo toar loo ve-loo hadar». Nuförtiden betyder ordet toar akademisk grad i Israel. Vi kunde alltså översätta Jesajas profetia såsom de israeliska barnen kan förstå den: Han hade ingen akademisk grad eller fägring.
I teologin skulle vi inte få låta oss gripas av andligt snobberi: »Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss - vi tolkar andliga ting med Andens hjälp.» (1 Kor 2:13) Lerhyddan får nöja sig med lerans lott.
Då vi tänker på Guds arbete i vårt eget liv, frågar vi:
Varför utvalde Gud just leran?
Orden i en finsk andlig sång har ofta ljudit i mitt inre:
Du återlöste en usel för ett dyrt pris
då Du återlöste mig -
Du valde mig och Du valde en usel,
men valet var Ditt;
jag felade i allt, och allt fattas mig,
men ändå är jag Din.
Då Gud ville göra världens märkligaste konstverk, nöjde han sig med markens stoft. Då Gud skapade människan till sin avbild, betydde det i praktiken att han i markens stoft förmådde se sin egen bild redan innan han rörde vid det. Guds öga är i det avseendet märkligt att han ser löften om liv där människan endast ser död och torr jordmån. Därför utväljer Gud »det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.» (1 Kor 1:28)
Guds storhet syns i detta att han föder liv i en jordmån där det enligt mänskliga beräkningar inte finns några löften om liv. Jag har många gånger förvånat mig över Gamla testamentets stora kvinnogestalter. Då de utvaldes att bära stora Guds män under sitt hjärta, måste de först förlora allt mänskligt hopp om att bli mor. Abraham var 100 år gammal och hans hustru 90 år innan »Herren såg till Sara, som han hade lovat.» (1 Mos 21:1) Isak var i största nöd för sin hustrus skull, och »han bad till Herren» för Rebecka, ty hon var ofruktsam. Efter tjugo år besvarades suckarna. Också Rakel, Jakobs hustru, var länge ofruktsam och »kämpade strider med Gud», innan Gud »tänkte på Rakel och hörde henne» och gav bönebarnet Josef. Mose mor var tvungen att avstå från sitt barn och sätta ut honom på Nilfloden, men »Herren drog honom upp ur vattnet». Elkanas hustru Hanna var barnlös. Men hon »bad till Herren i sin djupa bedrövelse» och »under bitter gråt» och utgöt sitt hjärta inför Herren. Och Herren tänkte på henne. (1 Sam 1 kapitlet) Så föddes Samuel, en av Gamla testamentets största män.
Hanna utgöt sitt hjärta inför Herren.
Sakarias och hans hustru Elisabet var redan gamla när Gud talade till mannen i templet: »Din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig ... och han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet.» (Luk 1:13-15) Så föddes Johannes döparen, om vilken Jesus sade: »Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen.» (Matt 11:11)
Det förefaller som on dessa föräldrars trägna böner och begäran om välsignelse under tiotals år skulle ha samlats i rikligt mått över deras barns liv. Kanske det var just därför Gud fann för gott att leda dem genom trångmål.
Inför Guds löften är människan alltid tvungen att först avkläda sig alla mänskliga beräkningar. Först då man ställs inför omöjligheter börjar tron spira upp; och först då människan är villig att ge Gud all ära, ser han ut att verka. Johannes döparens far var tvungen att utropa: »Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren.» (Luk 1:18)
Vi förmår inte utforska djupen hos Gud, och knappast förväntas det ens av oss - men det är mycket tragiskt om vi förlorar tron på en Gud som gör under.
Även Messias födelse skulle vara ett under, där den döda jordmånen spricker ut till liv. Jag kommer ihåg hur min numera avlidne vän, rabbi Jechiel Goldin, en gång under ett samtal inspirerades att förklara inledningsorden i Jesaja 53: »Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, som ett rotskott ur förtorkad jord.» - Det här talar också om Jesu förunderliga födelse, sade han. Såsom ödemarken inte plöjes, inte sås och inte bevattnas, så skulle även Messias födas genom ett under. »Ty vad aldrig har varit berättat för dem, det får de se.» (Jes 52:15)
För oss, som har vuxit upp vid Nordens lermarker, är det svårt att förstå vilken möda det Heliga landets krukmakare måste göra sig innan han får användbar lera. Man kan nästan instämma med Hesekiel: »Tung möda har den kostat.» (Hes 24:12)
Sedan år 1954 har jag varit regelbunden gäst hos en krukmakare, som bor i Nasaret. Jag skulle nästan ha lust att säga som missionären Paul Ferrée, som har grundat flera keramikfabriker i Tunisien: Jag har aldrig varit speciellt intresserad av krukorna, utan närmast av dem som har gjort dem.
Krukmakarna har sina egna hemligheter, som ofta har gått i arv från far till son under hundratals år. En noggrant bevarad hemlighet är platsen där han tar sin lera.
En dag lovade vår krukmakare i Nasaret ta mig med till sitt lerförråd. Jag hade väntat mig att vår väg skulle leda ner i dalen. Men så var det inte. Jag fick köra med bil längs en dålig kärrväg ganska långt från staden. Vi stannade vid en stenig brant. Mannens ansikte lyste upp, och han tog grus från vägkanten i handen. Han smekte det. Samtidigt berättade han att han då och då i hemlighet kör hem ett lass härifrån. Ingen känner hemligheten med hans lera. Nära nog med kemistens noggrannhet förklarade han grusets struktur och de egenskaper han får fram ur det. Samtidigt analyserade han de omgivande sluttningarnas brister i jämförelse med sitt eget grus. I mitt sinne upplevde jag en besvikelse: Månne det går att få lera av det där kalkhaltiga stenkrosset?
Senare konstaterade jag t ex under missionären Paul Ferrées besök i Israel att en krukmakare alltid tänker på sin lera. Paul Ferrée hade i närheten av Sinai bergstrakter sett ett vidsträckt lager av »den ädlaste vita lera man kan finna för den bästa keramikfabriken».
Men på Nasarets sluttning stod jag frågande: Hur kan man åstadkomma lera av den där stenmassan? På krukmakarens gårdsplan fann jag svaret.
innan den kan sättas på mästarens bord. När vi återvände till Nasaret förde krukmakarens lärling mig till sidan av huset. Där hade man med en vass spade grävt ett par gropar, ungefär en kvadratmeter stora. De fylldes först med vatten. Sedan hällde lärlingen i sitt stengrus. Detta blötläggningsskede räcker flera dagar. Därefter skulle leran tvättas. I plåttunnor, som delats på längden, bearbetades och tvättades lervällingen, som redan till stor del lösts upp. Krukmakarens och hans lärlings fingrar fann då och då hårda stenflisor i blandningen. Dessa silades bort mellan fingrarna och slängdes. Då hela lervällingen var tvättad lämnades den åter i groparna för att lägga sig. Solen fick den överflödiga fukten att avdunsta, och resultatet blev en fast massa. Den uppvisade tydliga leregenskaper, bl a lerans typiska sätt att spricka. Först härefter började den egentliga behandlingen av leran.
Den tvättade leran lägger sig i sin grop.
Vid ena väggen i krukmakarens arbetsrum fanns en hög klumpar av bestämd storlek, lerklumpar som väntade på sin tur. Det var varje klumps lott att turvis hamna i krukmakarens händer för att knådas. Jag hade många gånger beundrat vår krukmakares långa, smidiga fingrar. Nu »trampade» dessa händer lerklumpen med handflatan till ett brett bröd, som sedan rullades till en långsträckt rulle, boxades mjuk bit för bit, plattades åter till med händerna och rullades till långa rullar. Allt emellanåt fann krukmakarens känsliga fingrar en liten stenflisa i den annars enhetliga och redan nog så smidiga lermassan.
Om en sådan flisa blir kvar i blandningen, river den i gjutningsstadiet upp kärlets sida. Så torde det vara även i den kristnes liv. Just under de tider då vi knådas av vår Mästares händer upptäcks vårt andliga livs största fel. Ur vårt inres djup dyker själviska och ohelgade områden upp som annars hade förblivit undangömda. Våra hjärtan är vanligtvis »okänsliga som fett», som det heter i Ps 119:70. Vår synd och själviskhet stör oss inte på rätt sätt. Men då Guds hand arbetar med oss, besannas 2 Kung 22:19: »Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Herren ... och grät inför mig, därför har jag också hört dig, säger Herren.»
Lärlingen »efterknådar» leran.
Gudsmannen Jeremia måste hamna i kungasonen Malkias brunn och sjunka i dyn (Jer 38) innan Gud kunde sända etiopern Ebed-Melek för att lyfta honom upp ur dyn. Och Pashur, överuppsyningsmannen i Herrens tempel, måste slå profeten Jeremia och sätta honom i fotstock innan detta Guds sändebud erfor: »Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas, du grep mig och blev mig övermäktig.» (Jer 20:7)
Gud arbetar uttryckligen med dem som han skulle vilja använda. Aposteln Paulus var ett Herrens utvalda redskap som »skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk». Därför fick Ananias på förhand höra om honom: »och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.» (Apg 9:16)
Jeremia dras upp ur dyn.
En tänkare har sagt att människan »har fått ut mycket av livet, då hon har fått lidande på sin lott». En människa som Gud arbetar med får hemliga rikedomar ur Guds skattkammare, och sådana kan inte denna världens snabbköpsaffärer eller diversehandlar erbjuda.
Leran måste bearbetas för att det skall låta sig formas av mästarens hand. Den lera som inte knådats smulas sönder vid krukmakarens beröring. Jeremias ord »Du, Herre, övertalade mig» lyder på hebreiska Pititani Adonai vaepat; chazaktani vatuchal - »Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du har använt din kraft och uppnått ditt syfte.» I modern hebreiska betyder ordet peti en människa som kan övertalas. Som kristna är vi nog så tröga att höra; Gud måste ofta använda ett hårt språk innan vi samtycker till hans tillrättavisningar.
Vi har ofta också »förhärdats till kristna», som den finske poeten Kurkisuonio säger i en av sina dikter. I 1 Sam 25:37 berättas det om Nabal, vars hjärta blev »som dött i hans bröst, och han blev som en sten». Hur mycket av sin kraft måste inte Gud använda innan han har uppnått sitt mål med oss. Gud blir oftare tackad av öppet gudlösas läppar än av kristna som är förhärdade av självsäkerhet. Ett känsligt samvete inför Gud hör alltid till levande kristendom. Hur värmande var det inte en gång när jag uppmanades tillägna en kristen affärsman orden som skrivits till församlingen i Smyrna: »Jag känner ditt lidande och din fattigdom - men du är rik»! (Upp 2:9).
Varje kristen har i sin bibel några verser som betytt mycket för honom eller henne under avgörande skeden i livet. Jag har tre gånger fått höra orden i en psaltarpsalm, då jag berett mig för en resa i judearbetets tecken - två gånger vid nattvardsborden och en gång i radioandakten på avresedagen. Det där märkliga ordet som så värmer hjärtat lyder: »Saliga är de människor som i dig har sin starkhet, de vilkas håg står till dina vägar. När de vandrar genom Tåredalen, gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.» (Ps 84:6-7)
Uppenbarligen är den kristnes heliga resa till stor del en vandring längs Tåredalens vägar, men tårarna förvandlas till välsignelsens källor. I den franska bibeln används uttrycket »ils transforment». Gud transformerar, förvandlar, vårt livs anfäktelser till välsignelser. Just därför bearbetar vår Store Krukmakare sina egna. Lerans egenskaper kan ingen känna till, om man inte känner sig för och liksom smakar på den med fingrarna. Leran bör vara elastisk, smidig och seg - det bör leva och gråta. Annars skapar den inte liv.
Men den bearbetade leran får inte genast komma på krukmakarens bord.
där den liksom jämnar sig. Där i vrån väntar den hoprullad på sin tur. Vanligen fäster en besökare i krukmakarens arbetsrum ingen uppmärksamhet vid de delvis med säcktyg täckta lerklumparna. Och ändå är människans väg lik lerans väg.
En av de mest centrala läxorna i livet är avsidestagandets läxa. Då man följer lerans väg från Nasarets skrovliga bergssluttningar till det israeliska hemmets bord, märker man hur många gänger leran måste vänta. Att vara satt åt sidan innebär inte att bli förkastad. Lerans värld har sina egna inre lagar som inte kan förbigås. Detsamma upplevs också i Guds rike.
Abraham var 75 år gammal då Herren talade till honom i Haran. Största delen av hans liv bestod av ansträngande ökenvandring. Josefs väg ledde honom till brunnen och genom slaveriet och fånggropen till frihet. Mose fick uppleva flyktingens lott efter det att han hade slagit ihjäl en egyptier. En lång tid fick han vara fåraherde i Midjans land. Johannes döparen förbereddes för sin uppgift i öknen. Aposteln Paulus vistades tre år i öknen - och först efter fjorton år for han upp till Jerusalem, där han redogjorde för sin första missionsresa. Apostlarna gav honom sitt erkännande, och han fick i uppdrag att verka som hedningarnas apostel. Av de här gudsmännens liv lär vi oss att de ofta och länge fick lov att vara alldeles på sidan om de egentliga andliga händelserna.
Även i normal krigföring är största delen ställningskrig i samma gamla löpgravar. Största delen av striderna är väntan, endast en liten del är verksamhet. Just väntetiderna och sättet på vilket den kristne använder sitt livs vanliga, stilla vardagsstunder gör henne till den kristne hon är.
Avsidestagandets svåra läxa.
Det leder ingen motorväg till Guds rikes innersta välsignelser. Forna dagars heliga har kämpat i åratal för att kunna fatta Guds fördolda vägar - varför skulle nutidsmänniskan erbjudas en genväg? Lerans väg har sina egna lagar.
Leran gör uppror mot tvång
Leran bör göras foglig. Den går inte att gjuta i formar. I stora fabriker kan leran tvingas i färdiga formar genom tillsats av vissa ämnen - men en vanlig krukmakare från Kina till Amerika vet att leran skyr tvång. Den bör fås att samtycka till sin form. Leran kräver sin tid för att foga sig i den form man vill få den att samtycka till. Så gör Gud också för att få oss att ta emot evangeliet.
Jesus säger: »Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.» (Matt 23:37) I Hosea 11:7 läser vi: »Ty mitt folks håg står till avfall från mig, och hur mycket man än kallar dem till den som är därovan, så höjer sig ändå ingen.» Jes 65:2 uttrycker det så: »Hela dagen har jag räckt ut mina händer till ett motsträvigt folk, som vandrar på den väg som inte är god.»
Gud i sin helighet vet nog att människan strider mot hans vilja ännu mera än leran mot sin mästares. Därför ville han vinna vårt förtroende genom att ge sin egen Son som bevis på sin kärlek. Så borde vi förstå det ord som väckte den store väckelsemannen Albert Lunde i Norge: »Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?» (Rom 8:32) Större bevekande offer än detta kan vi inte kräva av vår Store Krukmakare.
Hur borde då leran vara i sin Mästares hand? Det bör ha »lagt sig» och lugnat sig. En krukmakare sade: Tvättad och bearbetad lera är vacker - där finns inga främmande element, den är som mjölk eller silke, den gör inte längre uppror i händerna. För människans del torde det här betyda det som vi läser om i Ps 131:2. Min hustru gav den texten en kväll i Jerusalem till vår arbetskamrat, som just hade fått höra att hon led av obotlig cancer: »Nej, jag har lugnat och stillat min själ, som ett avvant barn i sin moders famn, ja, som ett avvant barn, så är min själ i mig.»
En dag frågade vår svärson, som är kemist: Vet du att leran också har ett minne? Och han ville veta om det i Bibeln i samband med Debora talas om att »bergen skälver» (i finskan »bergen strömmar»). Vi slog upp Domarbokens femte kapitel och den femte versen, där den hebreiska texten lyder »bergen strömmade» (i den sv övers »bergen skalv»). Månne den kemist som skapade Deboras lag var jude? Han märkte att i vissa ämnen som t ex bergsmassa, plast och lera sker en kontinuerlig, långsam förändring. Därför har bergen »strömmat» och fårats. Vidare är ett »geologiskt» fenomen förknippat med detta: Varje beröring lämnar något slags minnesspår på dessa ämnen.
Om krukmakaren har framför sig två exakt lika hårda lerklumpar, av vilka han redan har bearbetat den ena, märker han nästan vid första beröringen vilken lerklump han tidigare har haft i händerna. Leran minns alltså krukmakarens beröring.
Det är mycket trösterikt att veta att fastän en arbetare i Guds rike ibland känner sig som en torr stubbe inför nya utmaningar, finns all den livserfarenhet som Gud har förunnat honom ändå bevarad i minnet. Guds arbete går inte förlorat. I oss sker en ständig, osynlig förändring, som också den tjänar Guds sak, när vi vill vara hans egna.
Av krukmakaren i Nasaret fick jag veta att
varje krukmakare har sina egna modeller,
som ofta förvaras från släktled till släktled. Det här modellförrådet är ofta mycket rikt. Kärlen skapas just så att de anpassar sig för det bruk de är avsedda för. När allt kommer omkring är ju kärlet endast en tjänare. I det kan vatten, olja, vin, bläck, krydda och till och med ädelstenar och skatter förvaras. I förskingringen har judarna ofta, så snart en förföljelse brutit ut, gömt sin egendom och sina heliga böcker i lerkrukor och grävt ner dem i jorden. Samma sed tycks ha härskat redan ett par århundraden före Kristus. Vi har ett bevis på det i de s k dödahavsrullarna, som har hittats i lerkrukor i Qumrans bergsgrottor. Krukornas lock var lufttätt förseglade med vax; precis som när våra husmödrar konserverar sommarens bärskörd.
Kärlet målas och glaseras i enlighet med den uppgift det kommer att få. Huvudsaken är skatten som finns i kärlet. Guds rike har också sina egna grundmodeller och sina egna grundvärden, som borde vara vägvisare för varje kristens liv. Om inte dessa grundvärden får leda oss i vårt liv har vi skäl att fråga oss om vi har tagit vår kristna kallelse på allvar. Vi räknar upp några av dem:
Kärlet är bara en tjänare.
I dessa tio punkter är vår kristna tro koncentrerad. Vi behöver i Bibeln finna en egen tumregel för varje situation, en tumregel som alltid skulle påminna oss om vårt andliga livs mest centrala behov. Själv har jag alltid velat fråga: Får Jesus plats i det här? Gång på gång har jag fått uppleva att bara det som har rum för Jesus ger bestående tillfredsställelse. Han är emellertid så stor att han ingalunda ryms i alla våra tilltag. Han fordrar rymd och plats, friskhet och villkorslöshet - då är han villig att gå in i stormarna i våra liv.
Då aposteln Paulus talar om skatten i lerkärlet och den »väldiga kraft» som finns fördold där, är det fråga om Jesu verkliga inflytande i församlingen. Går vi nutida kristna med på Guds plan? Eller gör vi uppror mot Gud? Kanske har vi börjat bli förhärdade kristna, så att troslivets verkliga mål inte längre rör oss. Guds vilja uppfylls med oss endast om vi underkastar oss lerkärlets lott.
Då vi är som en formlös klump i en vrå av Guds verkstad, betyder inte avsidestagandet att Gud skulle ha förkastat oss. Gud är villig att välsigna oss, han är villig att genast ta oss i sina händer - men det är vi som behöver tid för att vårt inre skall kunna slå sig till ro och stilla sig så att vi fogar oss i hans vilja. Gud skulle vilja säga till oss som han i början av vårt århundrade sade till en ung man under den kända väckelsen i Wales. Denne hade klagat över att de hade varit tvungna att be om väckelse så länge. Då hörde han orden: Jag är nog villig, men mina barn är inte beredda ännu.
Vi förenar oss i bön:
Helige Gud. Jag tackar dig för att du under den senaste tiden har velat lära mig avsidestagandets läxa. Herre, jag har varit som en lerklump i en undanskymd vrå. Förlåt mig för att jag har varit otålig och upprorisk mot din ledning. Herre, hjälp så att upproret i mitt inre lugnar sig och jag kan vila i din hand som ett avvant barn i sin mors famn. Herre, gör mig fri också från träldomen under människor. Jag tackar dig för att avsidestagandet inte innebär en förkastelse. Herre, rena mitt hjärta från allt som i dina ögon är värdelöst och onödigt. Herre, gör mig till en sann Kristi lärjunge. Herre, mitt hjärta är öppet, där finns rum för dig. Kom och bo i mitt inre. Jesus Kristus, min Herre, gå inte förbi mig. Amen.
Nästa kapitlet: I krukmakarens hand