Omslag

Risto Santala

LERKÄRLET

© Risto Santala 1967

Publicerat som en bok av
Församlingsförbundets Förlags Ab 1991

Först publicerat på svenska med titel
Ett lerkärl blir till (omslag) av
Finska missionssällskapet 1967

Originaltitel: Savesta astiaksi
Kirjaneliö

Illustrationer: Maija Karma
Omslag: Richard Elgert

ISBN 951-550-416-3 i Finland
ISBN 91-7085-044-5 i Sverige

Innehåll

Förord
Skatten i lerkärl
I krukmakarens hand
Då kärlet är sönderslaget

FÖRORD

LERKÄRLET för oss från bergssluttningarna vid Nasaret ned till krukmakarens enkla verkstad. Vi ser hur leran tvättas och knådas, ställs åt sidan för att »sätta sig», bearbetas på krukmakarens bord, torkas, förvärms och bränns - t o m krossas för att kunna användas till ädlare bruk. Och leran har också ett »minne». Därför är ingen arbetsfas onödig. Lerans väg är också människans väg. I krukmakarens verkstad får vi vara i den store krukmakarens hand. Där talar han till oss.

När Gud mötte Mose talade han till honom »ur elden». Och mannen fick ett rättesnöre: »Allt sådant som tål eld, skall ni låta gå genom eld, så blir det rent ... Men allt som inte tål eld skall ni låta gå genom vatten.» (4 Mos 31:23) Så är det också i människans liv.

Dessa bibelstudier, som jag höll för över tjugo år sedan, har använts som själavårdande »tröstebrev» bland unga, i hem och på sjukhus. Bokens svenskspråkiga upplaga har länge varit slut, men på finska har den utkommit i sju upplagor. Den har översatts bl a till portugisiska.

Krukmakarens evangelium är avsett för den sökande och ångestfyllda människan. Ångesten är ju en av människans trognaste följeslagare i vår tid. Vi brukar säga att nöden står vid dörren när vi minst anar det. Och så är det, ångesten frågar inte efter besökstider. Den tycks ha huvudnyckeln till alla hem. Ångesten i sig adlar inte människan. Men den klär av henne. Mitt i vår mänskliga trasighet får vi ta emot undervisningen från krukmakarverkstaden. Vi får se att det finns en mening med ångesten. Det vill den här lilla boken visa. Följ med på upptäcktsfärden!

Kukkila den 20 februari 1990

R i s t o   S a n t a l a

SKATTEN I LERKÄRL

Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.

2 Kor 4:7

Lerans lott

En av Gamla och Nya testamentets mest talande bilder är berättelsen om lerkärlet. Även den rabbinska traditionen älskar bilden av leran och lerkärlen. Man säger till exempel på tal om tora eller Guds lag: »Toras budskap kan förliknas vid vatten, såsom det är skrivet: 'Upp, alla ni som är törstiga, kom hit och få vatten' (Jes 55:1) - såsom vattnet når från jordens ena ända till den andra, så når även tora - såsom vattnet tillfredsställer själen, så gör även tora - och såsom vattnet faller dripp-dropp, droppe för droppe, och formar älvar av bäckar, så gör även tora: människan lär sig två lärosatser i dag och två i morgon tills dess att dessa formar en brusande älv - och såsom vattnet undviker höga platser och strävar till låglänta ställen, så undviker tora den som tror mycket om sig själv och griper tag i sådana som anser sig själva ringa; och såsom vatten inte förvaras i silver- eller guldkärl utan i de billigaste kärlen, så verkar tora endast i sådana som underkastar sig »lerkärlets lott».


Vattnet söker sig till låglänta ställen.

Ordet tora, som egentligen betyder undervisning, kunde mycket väl bytas ut mot ordet evangelium i den rabbinska framställningen. Evangeliet når från jordens ena ända till den andra, det tillfredsställer själen, och det mottas oftas droppvis, drippdropp. Begreppet predika kommer i hebreiskan från samma ordstam som ordet droppe. Lehattiif, predika, betyder bokstavligen åstadkomma droppar. Vi fuktas endast droppvis av predikningar, och ändå bildar dessa små dagliga välsignelser så småningom en flod som flödar över i vårt liv. Då och då får vi i vårt liv erfara hur »min bägare flödar över», som det står i den tjugotredje psalmen. Det märkligaste i evangeliet år ändå att det ges i de obetydligaste bland kärl, i deras hjärtan som förstår att de är ringa.

Om vi ber om att få vara Jesu lärjungar, måste vi underkasta oss lerkärlets lott. »Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss.» Det är även viktigt att vi accepterar att den kristnes lott är lerkärlets lott. Vår tids kristlighet tar sig ofta uttryck i något slags andligt snobberi. Vi har glömt Jesu ord: »Begären icke, vad som är för högt.» (Luk 12:29 - enl. 1917 års översättn.) Aposteln Paulus kände till den här faran, då han skrev: »Haven icke edert sinne vänt till vad högt är, utan hållen eder till det som är ringa.» (Rom 12:16 - enl. 1917 års översättn.) Dagens kristna tycks ofta ha bara ett mål: Hur skall jag uppnå högsta möjliga lärdom och den höga levnadsstandard som min ställning kräver? Men om vår Mästare sågs det i Jesaja 53: »Han hade ingen gestalt eller fägring.», »Loo toar loo ve-loo hadar». Nuförtiden betyder ordet toar akademisk grad i Israel. Vi kunde alltså översätta Jesajas profetia såsom de israeliska barnen kan förstå den: Han hade ingen akademisk grad eller fägring.

I teologin skulle vi inte få låta oss gripas av andligt snobberi: »Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss - vi tolkar andliga ting med Andens hjälp.» (1 Kor 2:13) Lerhyddan får nöja sig med lerans lott.

Då vi tänker på Guds arbete i vårt eget liv, frågar vi:

Varför utvalde Gud just leran?

Orden i en finsk andlig sång har ofta ljudit i mitt inre:

Du återlöste en usel för ett dyrt pris
då Du återlöste mig -
Du valde mig och Du valde en usel,
men valet var Ditt;
jag felade i allt, och allt fattas mig,
men ändå är jag Din.

Då Gud ville göra världens märkligaste konstverk, nöjde han sig med markens stoft. Då Gud skapade människan till sin avbild, betydde det i praktiken att han i markens stoft förmådde se sin egen bild redan innan han rörde vid det. Guds öga är i det avseendet märkligt att han ser löften om liv där människan endast ser död och torr jordmån. Därför utväljer Gud »det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till.» (1 Kor 1:28)

Guds storhet syns i detta att han föder liv i en jordmån där det enligt mänskliga beräkningar inte finns några löften om liv. Jag har många gånger förvånat mig över Gamla testamentets stora kvinnogestalter. Då de utvaldes att bära stora Guds män under sitt hjärta, måste de först förlora allt mänskligt hopp om att bli mor. Abraham var 100 år gammal och hans hustru 90 år innan »Herren såg till Sara, som han hade lovat.» (1 Mos 21:1) Isak var i största nöd för sin hustrus skull, och »han bad till Herren» för Rebecka, ty hon var ofruktsam. Efter tjugo år besvarades suckarna. Också Rakel, Jakobs hustru, var länge ofruktsam och »kämpade strider med Gud», innan Gud »tänkte på Rakel och hörde henne» och gav bönebarnet Josef. Mose mor var tvungen att avstå från sitt barn och sätta ut honom på Nilfloden, men »Herren drog honom upp ur vattnet». Elkanas hustru Hanna var barnlös. Men hon »bad till Herren i sin djupa bedrövelse» och »under bitter gråt» och utgöt sitt hjärta inför Herren. Och Herren tänkte på henne. (1 Sam 1 kapitlet) Så föddes Samuel, en av Gamla testamentets största män.


Hanna utgöt sitt hjärta inför Herren.

Sakarias och hans hustru Elisabet var redan gamla när Gud talade till mannen i templet: »Din bön har blivit hörd. Din hustru Elisabet skall föda en son åt dig ... och han skall uppfyllas av helig ande redan i moderlivet.» (Luk 1:13-15) Så föddes Johannes döparen, om vilken Jesus sade: »Sannerligen, ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes döparen.» (Matt 11:11)

Det förefaller som on dessa föräldrars trägna böner och begäran om välsignelse under tiotals år skulle ha samlats i rikligt mått över deras barns liv. Kanske det var just därför Gud fann för gott att leda dem genom trångmål.

Inför Guds löften är människan alltid tvungen att först avkläda sig alla mänskliga beräkningar. Först då man ställs inför omöjligheter börjar tron spira upp; och först då människan är villig att ge Gud all ära, ser han ut att verka. Johannes döparens far var tvungen att utropa: »Hur skall jag få visshet om detta? Jag är ju gammal, och min hustru är till åren.» (Luk 1:18)

Vi förmår inte utforska djupen hos Gud, och knappast förväntas det ens av oss - men det är mycket tragiskt om vi förlorar tron på en Gud som gör under.

Även Messias födelse skulle vara ett under, där den döda jordmånen spricker ut till liv. Jag kommer ihåg hur min numera avlidne vän, rabbi Jechiel Goldin, en gång under ett samtal inspirerades att förklara inledningsorden i Jesaja 53: »Han sköt upp såsom en ringa telning inför honom, som ett rotskott ur förtorkad jord.» - Det här talar också om Jesu förunderliga födelse, sade han. Såsom ödemarken inte plöjes, inte sås och inte bevattnas, så skulle även Messias födas genom ett under. »Ty vad aldrig har varit berättat för dem, det får de se.» (Jes 52:15)

För oss, som har vuxit upp vid Nordens lermarker, är det svårt att förstå vilken möda det Heliga landets krukmakare måste göra sig innan han får användbar lera. Man kan nästan instämma med Hesekiel: »Tung möda har den kostat.» (Hes 24:12)

Sedan år 1954 har jag varit regelbunden gäst hos en krukmakare, som bor i Nasaret. Jag skulle nästan ha lust att säga som missionären Paul Ferrée, som har grundat flera keramikfabriker i Tunisien: Jag har aldrig varit speciellt intresserad av krukorna, utan närmast av dem som har gjort dem.

Krukmakarna har sina egna hemligheter, som ofta har gått i arv från far till son under hundratals år. En noggrant bevarad hemlighet är platsen där han tar sin lera.

En dag lovade vår krukmakare i Nasaret ta mig med till sitt lerförråd. Jag hade väntat mig att vår väg skulle leda ner i dalen. Men så var det inte. Jag fick köra med bil längs en dålig kärrväg ganska långt från staden. Vi stannade vid en stenig brant. Mannens ansikte lyste upp, och han tog grus från vägkanten i handen. Han smekte det. Samtidigt berättade han att han då och då i hemlighet kör hem ett lass härifrån. Ingen känner hemligheten med hans lera. Nära nog med kemistens noggrannhet förklarade han grusets struktur och de egenskaper han får fram ur det. Samtidigt analyserade han de omgivande sluttningarnas brister i jämförelse med sitt eget grus. I mitt sinne upplevde jag en besvikelse: Månne det går att få lera av det där kalkhaltiga stenkrosset?

Senare konstaterade jag t ex under missionären Paul Ferrées besök i Israel att en krukmakare alltid tänker på sin lera. Paul Ferrée hade i närheten av Sinai bergstrakter sett ett vidsträckt lager av »den ädlaste vita lera man kan finna för den bästa keramikfabriken».

Men på Nasarets sluttning stod jag frågande: Hur kan man åstadkomma lera av den där stenmassan? På krukmakarens gårdsplan fann jag svaret.

Leran måste tvättas

innan den kan sättas på mästarens bord. När vi återvände till Nasaret förde krukmakarens lärling mig till sidan av huset. Där hade man med en vass spade grävt ett par gropar, ungefär en kvadratmeter stora. De fylldes först med vatten. Sedan hällde lärlingen i sitt stengrus. Detta blötläggningsskede räcker flera dagar. Därefter skulle leran tvättas. I plåttunnor, som delats på längden, bearbetades och tvättades lervällingen, som redan till stor del lösts upp. Krukmakarens och hans lärlings fingrar fann då och då hårda stenflisor i blandningen. Dessa silades bort mellan fingrarna och slängdes. Då hela lervällingen var tvättad lämnades den åter i groparna för att lägga sig. Solen fick den överflödiga fukten att avdunsta, och resultatet blev en fast massa. Den uppvisade tydliga leregenskaper, bl a lerans typiska sätt att spricka. Först härefter började den egentliga behandlingen av leran.


Den tvättade leran lägger sig i sin grop.

Leran måste knådas

Vid ena väggen i krukmakarens arbetsrum fanns en hög klumpar av bestämd storlek, lerklumpar som väntade på sin tur. Det var varje klumps lott att turvis hamna i krukmakarens händer för att knådas. Jag hade många gånger beundrat vår krukmakares långa, smidiga fingrar. Nu »trampade» dessa händer lerklumpen med handflatan till ett brett bröd, som sedan rullades till en långsträckt rulle, boxades mjuk bit för bit, plattades åter till med händerna och rullades till långa rullar. Allt emellanåt fann krukmakarens känsliga fingrar en liten stenflisa i den annars enhetliga och redan nog så smidiga lermassan.

Om en sådan flisa blir kvar i blandningen, river den i gjutningsstadiet upp kärlets sida. Så torde det vara även i den kristnes liv. Just under de tider då vi knådas av vår Mästares händer upptäcks vårt andliga livs största fel. Ur vårt inres djup dyker själviska och ohelgade områden upp som annars hade förblivit undangömda. Våra hjärtan är vanligtvis »okänsliga som fett», som det heter i Ps 119:70. Vår synd och själviskhet stör oss inte på rätt sätt. Men då Guds hand arbetar med oss, besannas 2 Kung 22:19: »Eftersom ditt hjärta blev bevekt och du ödmjukade dig inför Herren ... och grät inför mig, därför har jag också hört dig, säger Herren.»


Lärlingen »efterknådar» leran.

Gudsmannen Jeremia måste hamna i kungasonen Malkias brunn och sjunka i dyn (Jer 38) innan Gud kunde sända etiopern Ebed-Melek för att lyfta honom upp ur dyn. Och Pashur, överuppsyningsmannen i Herrens tempel, måste slå profeten Jeremia och sätta honom i fotstock innan detta Guds sändebud erfor: »Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas, du grep mig och blev mig övermäktig.» (Jer 20:7)

Gud arbetar uttryckligen med dem som han skulle vilja använda. Aposteln Paulus var ett Herrens utvalda redskap som »skall föra ut mitt namn till hedningar och kungar och Israels folk». Därför fick Ananias på förhand höra om honom: »och jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull.» (Apg 9:16)


Jeremia dras upp ur dyn.

En tänkare har sagt att människan »har fått ut mycket av livet, då hon har fått lidande på sin lott». En människa som Gud arbetar med får hemliga rikedomar ur Guds skattkammare, och sådana kan inte denna världens snabbköpsaffärer eller diversehandlar erbjuda.

Leran måste bearbetas för att det skall låta sig formas av mästarens hand. Den lera som inte knådats smulas sönder vid krukmakarens beröring. Jeremias ord »Du, Herre, övertalade mig» lyder på hebreiska Pititani Adonai vaepat; chazaktani vatuchal - »Du, Herre, övertalade mig, och jag lät mig övertalas; du har använt din kraft och uppnått ditt syfte.» I modern hebreiska betyder ordet peti en människa som kan övertalas. Som kristna är vi nog så tröga att höra; Gud måste ofta använda ett hårt språk innan vi samtycker till hans tillrättavisningar.

Vi har ofta också »förhärdats till kristna», som den finske poeten Kurkisuonio säger i en av sina dikter. I 1 Sam 25:37 berättas det om Nabal, vars hjärta blev »som dött i hans bröst, och han blev som en sten». Hur mycket av sin kraft måste inte Gud använda innan han har uppnått sitt mål med oss. Gud blir oftare tackad av öppet gudlösas läppar än av kristna som är förhärdade av självsäkerhet. Ett känsligt samvete inför Gud hör alltid till levande kristendom. Hur värmande var det inte en gång när jag uppmanades tillägna en kristen affärsman orden som skrivits till församlingen i Smyrna: »Jag känner ditt lidande och din fattigdom - men du är rik»! (Upp 2:9).

Varje kristen har i sin bibel några verser som betytt mycket för honom eller henne under avgörande skeden i livet. Jag har tre gånger fått höra orden i en psaltarpsalm, då jag berett mig för en resa i judearbetets tecken - två gånger vid nattvardsborden och en gång i radioandakten på avresedagen. Det där märkliga ordet som så värmer hjärtat lyder: »Saliga är de människor som i dig har sin starkhet, de vilkas håg står till dina vägar. När de vandrar genom Tåredalen, gör de den rik på källor, och höstregnet höljer den med välsignelser.» (Ps 84:6-7)

Uppenbarligen är den kristnes heliga resa till stor del en vandring längs Tåredalens vägar, men tårarna förvandlas till välsignelsens källor. I den franska bibeln används uttrycket »ils transforment». Gud transformerar, förvandlar, vårt livs anfäktelser till välsignelser. Just därför bearbetar vår Store Krukmakare sina egna. Lerans egenskaper kan ingen känna till, om man inte känner sig för och liksom smakar på den med fingrarna. Leran bör vara elastisk, smidig och seg - det bör leva och gråta. Annars skapar den inte liv.

Men den bearbetade leran får inte genast komma på krukmakarens bord.

Leran måste läggas åt sidan,

där den liksom jämnar sig. Där i vrån väntar den hoprullad på sin tur. Vanligen fäster en besökare i krukmakarens arbetsrum ingen uppmärksamhet vid de delvis med säcktyg täckta lerklumparna. Och ändå är människans väg lik lerans väg.

En av de mest centrala läxorna i livet är avsidestagandets läxa. Då man följer lerans väg från Nasarets skrovliga bergssluttningar till det israeliska hemmets bord, märker man hur många gänger leran måste vänta. Att vara satt åt sidan innebär inte att bli förkastad. Lerans värld har sina egna inre lagar som inte kan förbigås. Detsamma upplevs också i Guds rike.

Abraham var 75 år gammal då Herren talade till honom i Haran. Största delen av hans liv bestod av ansträngande ökenvandring. Josefs väg ledde honom till brunnen och genom slaveriet och fånggropen till frihet. Mose fick uppleva flyktingens lott efter det att han hade slagit ihjäl en egyptier. En lång tid fick han vara fåraherde i Midjans land. Johannes döparen förbereddes för sin uppgift i öknen. Aposteln Paulus vistades tre år i öknen - och först efter fjorton år for han upp till Jerusalem, där han redogjorde för sin första missionsresa. Apostlarna gav honom sitt erkännande, och han fick i uppdrag att verka som hedningarnas apostel. Av de här gudsmännens liv lär vi oss att de ofta och länge fick lov att vara alldeles på sidan om de egentliga andliga händelserna.

Även i normal krigföring är största delen ställningskrig i samma gamla löpgravar. Största delen av striderna är väntan, endast en liten del är verksamhet. Just väntetiderna och sättet på vilket den kristne använder sitt livs vanliga, stilla vardagsstunder gör henne till den kristne hon är.


Avsidestagandets svåra läxa.

Det leder ingen motorväg till Guds rikes innersta välsignelser. Forna dagars heliga har kämpat i åratal för att kunna fatta Guds fördolda vägar - varför skulle nutidsmänniskan erbjudas en genväg? Lerans väg har sina egna lagar.

Leran gör uppror mot tvång

Leran bör göras foglig. Den går inte att gjuta i formar. I stora fabriker kan leran tvingas i färdiga formar genom tillsats av vissa ämnen - men en vanlig krukmakare från Kina till Amerika vet att leran skyr tvång. Den bör fås att samtycka till sin form. Leran kräver sin tid för att foga sig i den form man vill få den att samtycka till. Så gör Gud också för att få oss att ta emot evangeliet.

Jesus säger: »Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte.» (Matt 23:37) I Hosea 11:7 läser vi: »Ty mitt folks håg står till avfall från mig, och hur mycket man än kallar dem till den som är därovan, så höjer sig ändå ingen.» Jes 65:2 uttrycker det så: »Hela dagen har jag räckt ut mina händer till ett motsträvigt folk, som vandrar på den väg som inte är god.»

Gud i sin helighet vet nog att människan strider mot hans vilja ännu mera än leran mot sin mästares. Därför ville han vinna vårt förtroende genom att ge sin egen Son som bevis på sin kärlek. Så borde vi förstå det ord som väckte den store väckelsemannen Albert Lunde i Norge: »Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom?» (Rom 8:32) Större bevekande offer än detta kan vi inte kräva av vår Store Krukmakare.

Hur borde då leran vara i sin Mästares hand? Det bör ha »lagt sig» och lugnat sig. En krukmakare sade: Tvättad och bearbetad lera är vacker - där finns inga främmande element, den är som mjölk eller silke, den gör inte längre uppror i händerna. För människans del torde det här betyda det som vi läser om i Ps 131:2. Min hustru gav den texten en kväll i Jerusalem till vår arbetskamrat, som just hade fått höra att hon led av obotlig cancer: »Nej, jag har lugnat och stillat min själ, som ett avvant barn i sin moders famn, ja, som ett avvant barn, så är min själ i mig.»

Leran har också ett minne

En dag frågade vår svärson, som är kemist: Vet du att leran också har ett minne? Och han ville veta om det i Bibeln i samband med Debora talas om att »bergen skälver» (i finskan »bergen strömmar»). Vi slog upp Domarbokens femte kapitel och den femte versen, där den hebreiska texten lyder »bergen strömmade» (i den sv övers »bergen skalv»). Månne den kemist som skapade Deboras lag var jude? Han märkte att i vissa ämnen som t ex bergsmassa, plast och lera sker en kontinuerlig, långsam förändring. Därför har bergen »strömmat» och fårats. Vidare är ett »geologiskt» fenomen förknippat med detta: Varje beröring lämnar något slags minnesspår på dessa ämnen.

Om krukmakaren har framför sig två exakt lika hårda lerklumpar, av vilka han redan har bearbetat den ena, märker han nästan vid första beröringen vilken lerklump han tidigare har haft i händerna. Leran minns alltså krukmakarens beröring.

Det är mycket trösterikt att veta att fastän en arbetare i Guds rike ibland känner sig som en torr stubbe inför nya utmaningar, finns all den livserfarenhet som Gud har förunnat honom ändå bevarad i minnet. Guds arbete går inte förlorat. I oss sker en ständig, osynlig förändring, som också den tjänar Guds sak, när vi vill vara hans egna.

Av krukmakaren i Nasaret fick jag veta att

varje krukmakare har sina egna modeller,

som ofta förvaras från släktled till släktled. Det här modellförrådet är ofta mycket rikt. Kärlen skapas just så att de anpassar sig för det bruk de är avsedda för. När allt kommer omkring är ju kärlet endast en tjänare. I det kan vatten, olja, vin, bläck, krydda och till och med ädelstenar och skatter förvaras. I förskingringen har judarna ofta, så snart en förföljelse brutit ut, gömt sin egendom och sina heliga böcker i lerkrukor och grävt ner dem i jorden. Samma sed tycks ha härskat redan ett par århundraden före Kristus. Vi har ett bevis på det i de s k dödahavsrullarna, som har hittats i lerkrukor i Qumrans bergsgrottor. Krukornas lock var lufttätt förseglade med vax; precis som när våra husmödrar konserverar sommarens bärskörd.

Kärlet målas och glaseras i enlighet med den uppgift det kommer att få. Huvudsaken är skatten som finns i kärlet. Guds rike har också sina egna grundmodeller och sina egna grundvärden, som borde vara vägvisare för varje kristens liv. Om inte dessa grundvärden får leda oss i vårt liv har vi skäl att fråga oss om vi har tagit vår kristna kallelse på allvar. Vi räknar upp några av dem:


Kärlet är bara en tjänare.

  1. Målet för allt Guds arbete uttrycks redan i skapelseberättelsen: Han skapade oss till sin avbild. Aposteln Paulus betonar i Gal 1:16 att Gud »beslöt att uppenbara sin son för mig». Jesus är enligt Hebr 1:3 »utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen». Allt kristet arbete strävar till att Kristus skall ta gestalt i oss. (Gal 4:19)
  2. Det framhålls i 2 Pet 3:18: »Väx till i nåd och kunskap om vår herre och frälsare Jesus Kristus.»
  3. Kol 3:3 påminner: »Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.»
  4. De judekristna uppfattar många gånger orden i Gal 2:19-20 som kärnan i Nya testament: »Jag har blivit korsfäst med Kristus, men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen, lever jag i tron på Guds son.» Till detta ansluter sig orden i det sjätte kapitlet där Paulus säger: »Men jag vill aldrig någonsin berömma mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är korsfäst och död för mig och jag för världen.»
  5. Ef 2:6 betonar: »Han har gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.»
  6. I 1 Kor 2 önskar aposteln Paulus att vår tro »inte skulle vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft».
  7. Efesierbrevet 3:19 uppmanar oss att »lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er.»
  8. Ef 4:12 påminner om att Gud verkar för att »göra de heliga mera fullkomliga och därigenom utföra sin tjänst och bygga upp Kristi kropp.»
  9. Det räcker inte med enbart tjänst. Man måste komma ihåg 6:6 i samma brev: »Var inte inställsamma ögontjänare, utan var Kristi tjänare som helhjärtat gör Guds vilja.»
  10. Ovannämnda brevs andra kapitels sista vers uttrycker vårt gemensamma mål: »Genom honom fogas också ni samman till en andlig boning åt Gud.»

I dessa tio punkter är vår kristna tro koncentrerad. Vi behöver i Bibeln finna en egen tumregel för varje situation, en tumregel som alltid skulle påminna oss om vårt andliga livs mest centrala behov. Själv har jag alltid velat fråga: Får Jesus plats i det här? Gång på gång har jag fått uppleva att bara det som har rum för Jesus ger bestående tillfredsställelse. Han är emellertid så stor att han ingalunda ryms i alla våra tilltag. Han fordrar rymd och plats, friskhet och villkorslöshet - då är han villig att gå in i stormarna i våra liv.

Då aposteln Paulus talar om skatten i lerkärlet och den »väldiga kraft» som finns fördold där, är det fråga om Jesu verkliga inflytande i församlingen. Går vi nutida kristna med på Guds plan? Eller gör vi uppror mot Gud? Kanske har vi börjat bli förhärdade kristna, så att troslivets verkliga mål inte längre rör oss. Guds vilja uppfylls med oss endast om vi underkastar oss lerkärlets lott.

Då vi är som en formlös klump i en vrå av Guds verkstad, betyder inte avsidestagandet att Gud skulle ha förkastat oss. Gud är villig att välsigna oss, han är villig att genast ta oss i sina händer - men det är vi som behöver tid för att vårt inre skall kunna slå sig till ro och stilla sig så att vi fogar oss i hans vilja. Gud skulle vilja säga till oss som han i början av vårt århundrade sade till en ung man under den kända väckelsen i Wales. Denne hade klagat över att de hade varit tvungna att be om väckelse så länge. Då hörde han orden: Jag är nog villig, men mina barn är inte beredda ännu.

Vi förenar oss i bön:

Helige Gud. Jag tackar dig för att du under den senaste tiden har velat lära mig avsidestagandets läxa. Herre, jag har varit som en lerklump i en undanskymd vrå. Förlåt mig för att jag har varit otålig och upprorisk mot din ledning. Herre, hjälp så att upproret i mitt inre lugnar sig och jag kan vila i din hand som ett avvant barn i sin mors famn. Herre, gör mig fri också från träldomen under människor. Jag tackar dig för att avsidestagandet inte innebär en förkastelse. Herre, rena mitt hjärta från allt som i dina ögon är värdelöst och onödigt. Herre, gör mig till en sann Kristi lärjunge. Herre, mitt hjärta är öppet, där finns rum för dig. Kom och bo i mitt inre. Jesus Kristus, min Herre, gå inte förbi mig. Amen.

I KRUKMAKARENS HAND

Vi är leran, och du är den som har danat oss.

Jes 64:8

En tunisisk ung man sade en gång: Första gången jag såg en krukmakare beslöt jag att också bli krukmakare. I dag är han chef för en keramikfabrik med 25 anställda. Missionären Paul Ferrée berättade en gång att han i Tunisien hade utbildat arabiska barn för krukmakarens yrke. I det här arbetet upptäckte han att bara var sjunde normalt utvecklad pojke ägde sådana naturgåvor som gjorde honom lämplig för krukmakarens yrke. Den österländske krukmakaren är en »vis man».

I början av Jeremiabokens 18 kapitel fick profeten höra orden: »Stå upp och gå ned till krukmakarens hus. Där vill jag låta dig höra mina ord.» Och berättelsen fortsätter: »Då gick jag ned till krukmakarens hus och fann honom upptagen med arbete på drejskivan. Och när kärlet som krukmakaren höll på att göra av leran misslyckades i hans hand, började han om igen, och gjorde av det ett annat kärl så, som han ville ha det gjort. Och Herrens ord kom till mig; han sade: Skulle jag inte kunna göra med er, ni av Israels hus, så som denne krukmakare gör? säger Herren.»

Gå ned till krukmakarens hus,

där vill jag låta dig höra mina ord! Nutidsmänniskan har svårt att förstå att Guds välsignelse ges i det ringaste bland kärl. Paulus fick uppleva att evangeliet sås i ringhet och uppstår i härlighet. »Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft.» (1 Kor 15:43) Därför »en ringa broder skall vara stolt över sin upphöjelse, en rik över sin ringhet». (Jak 1:9-10) Vi har ofta samlat oss skatter i dessa sista dagar, som det sägs i Jak 5:3, men vi vill inte samla oss sådana skatter som har värde också i evigheten. Det är kanske just därför som Gud ofta försöker få oss att gå de »lägre vägarna» i livet. Inte ens prästen kommer till himlen genom sakristian - också han måste gå genom den trånga porten och längs den smala vägen. Ett av aposteln Paulus älsklingsord var 2 Kor 4:13: »Jag tror, därför talar jag.» Det heter i Ps 116:10: »Jag tror, ty därför talar jag, jag som var storligen plågad.»

Vi är ofta tvungna att gå ned till krukmakarens hus för att vi skall lära oss kung Hiskias läxa. Han fick höra orden: »Se om ditt hus.» (Jes 38:1) I stor vånda erfor han: »Herre, sådant leder till liv, min ande har i allt sitt liv av det... Se, till mitt bästa kom denna bittra bedrövelse över mig. I din kärlek räddade du min själ från förintelsens grop.» (Jes 38:16-17) Lidandet är en av grundförutsättningarna för vår tro: »Sådant leder till liv.» När det i vårt andliga liv känns som om vi hamnat i en djup grop, är det bra att ha som tröst att vi därifrån har bara en utsikt: uppåt. Paulus hade täckning för sina ord; han var ofta hårt ansatt.

Det finns en lång beskrivning av människorna i de yttersta tiderna i 2 Tim 3. Det sägs att »deras tro håller inte måttet. Men det är snart slut på deras framgångar.» (2 Tim 3:8-9) Därför: »Mina kära, bli inte överraskade av det eldprov ni måste gå igenom, som om det vore något oväntat som hände er.» (1 Pet 4:12)

Endast den prövade tron djupnar i kännedomen om nåden. I de judiska synagogorna finns ofta förebedjarens plats i en fördjupning, för att han skall kunna läsa orden i Psalm 130: »Ur djupen ropar jag till dig, Herre. Herre, hör min röst.» Dagens kristendom saknar ofta djup, därför att vi inte har fått uppleva djupen hos Gud. Gud vill vårt bästa när han säger: Gå ner till krukmakarens hus.


Krukmakarens hus i Nasaret.

Det andliga livet har sina egna inre lagar. I slutet av andra kapitlet i Johannesevangeliet står det: »Medan han (Jesus) var i Jerusalem under påskhögtiden, kom många till tro på hans namn när de såg de tecken han gjorde. Men själv anförtrodde sig Jesus inte åt dem, eftersom han kände dem alla.» Är det så att Jesus inte heller i dag kan anförtro sig åt oss, eftersom vi älskar äran från människor högre än äran från Gud. (Joh 12:43) Hur skulle Jesus kunna anförtro sig åt oss om vi inte tar honom på allvar? Aposteln Paulus var tvungen att konstatera: »Jag har ingen annan med samma förmåga att känna det rätta ansvaret för er. Alla tänker bara på sitt, ingen på Jesu Kristi sak.» (Fil 2:20-21)

Lidandets skola vill klä av oss våra egna anspråk och allt det som utgår från vår egen själ. 1 Kor 15:46 skildrar träffande Guds verk i våra hjärtan: »Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga.» Jesu broder Judas säger om hädarna i den sista tiden: »... dessa som äro alltigenom jordiska, utan ande.» (Judas v. 19) Kristendom som saknar den helige Andes beröring blir lätt en rörelse som vanhelgar vår tros grundvärden. Men »Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåts och tankar.» (Heb 4:12)

Väckelsen förmår endast skapa ett själsligt Guds barn - men då detta barn rotas i Guds ord, skalar Ordet så småningom bort det som är själsligt. Detta arbete sker oftast mitt under lidanden och frestelser. Därför leder Gud oss ned till krukmakarens hus.

Krukmakaren arbetar vid sin drejskiva

Krukmakarens bord utgörs av två runda skivor, som snurrar med hjälp av en vertikalaxel. Krukmakarens fötter fungerar som motor, och de snurrar och bromsar turvis drejskivan.

När krukmakaren på nytt tar itu med och knådar lerklumparna som har stått och väntat, blandar han i litet finsilad sand och fuktar sin lerklump en aning. Sedan formar han ett litet lerunderlag på bordet. Där placerar han lerklumpen. Snart skapar krukmakarens långa, smidiga fingrar fram den ena krukan efter den andra av den formlösa leran - precis som han själv vill. Det snurrande bordets hemlighet torde ligga i att det ger krukmakaren möjlighet att samtidigt från alla håll hantera och bearbeta lerklumpen som skall bli kärl.


Han arbetade vid sitt bord.

Då Gud utför sitt verk i de sina förefaller det ibland som om han skulle omringa dem. Aposteln Paulus upplevde det så här: »När jag kom till Makedonien, fick jag visserligen ingen ro utan plågades på alla sätt, utifrån av strider och inifrån av fruktan.» (2 Kor 7:5) Han upplevde hur vår jordiska boning rivs ner, hur vi ropar i vårt betryckt och hur vi skulle vilja undgå att bli avklädda. Han såg att vi ständigt utlämnas till att dö, hur vår yttre människa bryts ner och hur svårt det kan vara, långt över vår förmåga. Han var svag och rädd och full av ängslan när han uppträdde inför människorna. Så här måste Gud föda oss med smärta tills Kristus har förkroppsligats i oss. Aposteln Paulus var ansatt utifrån och inifrån. Situationen var densamma som i 2 Krön 13:14: »... de hade fiender både framför sig och bakom sig. Då ropade de till Herren.» Något senare konstateras (15:15): »... de sökte Herren med hela sin vilja, och han lät sig finnas av dem, och han lät dem få ro på alla håll.» Krukmakarens händer är så övade att han formar kärlets utsida med den ena handen och dess insida med den andra.

De största kärlen gör krukmakaren

i flera olika skeden.

En av lerans grundegenskaper är att den inte kan bära sin egen vikt. Människan är likadan. Mycket få står ut med Guds välsignelser utan att samtidigt bli stolta i sina hjärtan. Vi blir lätt uppblåsta, som äldre troende brukar säga. Då vi inte kan yvas över våra prestationer, stoltserar vi med vår ödmjukhet och andlighet. Jesus var tvungen att säga till sin tids fariseer: »Allt vad de företar sig gör de för att människorna skall lägga märke till dem.» (Matt 23:5) Därför anförtros vi inte heller så ofta större välsignelser från Gud. Om krukmakaren med en gång försöker skapa ett högt kärl, faller det genast ihop på bordet. På samma sätt storknar människan lätt i sin egen viktighet. I Ordspråksboken läser vi: »Tre finns, under vilka jorden darrar, ja, fyra, under vilka den ej kan uthärda: under en träl, när han blir kung ... och en tjänstekvinna, när hon tränger undan sin fru.» (Ords 30:21-23)


Leran håller inte sin egen tyngd.

När krukmakaren skall forma ett högre kärl, formar han först en mängd bottendelar till krukan. Han ställer dem på en skuggig, varm plats på sin gårdsplan. Där får de ligga »utvisade» tills de hårdnat så pass att de förmår bära upp mellanpartiet. Krukmakaren fortsätter kanske redan följande dag sitt arbete med krukan. När krukans mittparti har formats ovanpå kärlets bottendel, ställs arbetet åter åt sidan. Krukans överdel formas sist, och arbetet ställs åt sidan tills det slutligen blir handtagets tur.

Det är lätt att på handtagen känna igen de krukor som min vän, krukmakaren i Nasaret, gör. När han sätter handtagen på plats, lämnar han sitt tydliga, enkla kännetecken, sina tumavtryck, på dem.

Jag har fått för vana att alltid när jag möter ett Guds barn nyfiket titta efter var Guds fingeravtryck syns på dem. Det märket avslöjar att människan jag har framför mig har varit i den Store Krukmakarens hand.

Jag kommer ihåg en präst, om vilken kyrkvärden berättade att han alltid i all tysthet skänkte en stor del av sin lön till missionsarbetet. Eller jag minns en kyrkoherde som blev kritiserad för sin egensinnighet. Men då sade en gammal kvinna: Han, vår kyrkoherde, gick från gård till gård och bjöd människorna till gudstjänsten då församlingshemmet blev färdigt. Senare kunde jag själv konstatera att denne prästman verkligen bar tydliga spår av Guds tumme.


Man kan se Guds tumavtryck.

Alla krukmakarens krukor går före den egentliga bränningen igenom ett torkningsskede. De skall ställas på en jämn plats, så att de inte blir sneda när de torkar. De får inte placeras i solen, eftersom de då torkar för snabbt och bara ensidigt. Som kristna får vi också uppleva torra tider - allt är då så enformigt och enahanda. Men leran blir segt just då det torkar. I Negevöknen i Israel finns det en växt som drar fukt från 30 meters djup. Under torra tider växer rötterna nedåt ända tills de når bottenfuktigheten. I fuktig jordmån slingrar sig rötterna längs markytan. Bara ett träd, vars rötter har borrat sig djupt ned, kanske in mellan stenar och bergsskrevor, klarar livets höststormar. Om vi i vårt andliga liv upplever bara solsken, blir vi ensidiga. Mulna tider hindrar det andliga livet från att bli snedvridet. Lerkärlet blir användbart först efter brännstadiet.

Krukmakarens brännugn

är mycket olika i olika länder. De moderna fabriksugnarna är försedda med glasfönster, genom vilka man kan iaktta förändringar inne i ugnen. Termometrar visar ugnens temperatur. En vanlig rödlerskruka är en produkt av ca 600 graders värme - ett brukskärl för hushållen bränns i 850-900 graders värme - målade kärl i ca 970 grader - och porslinet i minst 1350 grader. Porslinet innehåller dessutom också ämnen som inte finns i vanlig lera. Trots att lerbränningen sker i många olika slags ugnar, är grundprinciperna desamma.

Kärlet som skall brännas förvärms först.

Krukmakarens tålamod kommer speciellt tydligt fram just i bränningsskedet. I allmänhet faller bränningens första skede på lärlingens ansvar. När kärlen försiktigt har radats upp på hyllorna i brännugnen eller helt enkelt bara på varandra, tänder lärlingen en liten eld vid ugnsöppningen. Så börjar det skede som på engelska målande benämns »smoking the pot», rökningen av kärlet. I den låga temperaturen förlorar leran sin sista fuktighet. Om man då ser in i ugnen genom ett litet fönster, förefaller det som om kärlen skulle ryka. Det är alldeles som om dimma skulle stiga upp från dem.


Lärlingen förvärmer kärlen.

Ifall temperaturen plötsligt höjs, kan något kärl explodera i små skärvor och förstöra hela partiet. Det verkar som om Gud också skulle leda sina barn genom livets smältdegel. Då kan det gå så att vi inte uthärdar de frestelser som möter oss i början av vårt trosliv och speciellt i de nya sammanhang vi kommer in i. En grupp i församlingen har börjat mycket lovande, eller vi har fått uppleva framgång i vårt nya missionsprojekt; de troendes skara växer och Guds kärlek ser ut att värma allas hjärtan. Men av någon anledning blir någon sårad - hon har kanske inte uppmärksammats tillräckligt. Ingen är så hungrig som en människa som kräver uppmärksamhet.

Vår gamla människa är alltid en ivrig församlingsarbetare - förutsatt att hon själv får leda. På detta sätt kan församlingsarbetet bli livligare. Sedan försöker man med något som man saknar inre förutsättningar för och inte heller har fått fullmakt från Gud för. Vi har blivit uppblåsta redan av den anspråkslösa början vi fick uppleva - och plötsligt går det som för leran i förvärmningsskedet. Luftbubblan som fanns inne i leran spricker, och följden blir en explosion. Skärvorna yr omkring. Man blir sårad. Och så kan det hända att hela ugnens innehåll blir förstört. Vårt högmod och vår uppblåsthet blir ett hinder för Guds välsignelser, och just ett stolt hjärta såras och sårar andra.

När en församling lever i detta förvärmningsskede, är det viktigt att församlingens herde har samma finkänslighet som Paulus skriver om: »I stället uppträdde vi lika kärleksfullt bland er som en mor när hon sköter om sina barn.» (1 Thess 2:7) Ändå får vi ofta uppleva att ett kärl kreverar och förstör mycket gott som är på gång.

I förvärmningsskedet

minskar lerkärlet i vikt och förminskas.

Samma förminskning fortsätter under bränningsskedet ända till en bestämd gräns. Samtidigt förändras även lerkärlets inre struktur. I hetare temperatur smälter slutligen lerans grundämnen, tills glasering sker vid 1350-1400 graders värme, då porslinet bildas. Det är, frånsett från syntetiska diamanter, det hårdaste ämne människan skapat. Under bränningen kan kärlet minska med 16 procent, men vanligen med ca 11 procent.

I förvärmningsskedet försvinner småningom fukten i kärlet. Det börjar vara helt torrt. Krukmakaren prövar slutligen temperaturen inne i ugnen med kallt stål. Om stålet ännu blir immigt bör förvärmningen fortsätta. När vi får möta människors hårdhet är det bra att minnas att även detta prövar vår tro. I vårt andliga livs förvärmningsskede upplever vi torka och andlig törst. Vi kan då läsa Ps 42: »Som hjorten längtar till vattenbäckar, så längtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden ... Varför är du så bedrövad, min själ, och så orolig i mig? Hoppas på Gud, ty jag skall åter få tacka honom för frälsning genom honom.» Levande Gud lär man känna endast på anfäktelsernas vägar.


Kärlet minskar upp till 16 procent under bränningsskedet.

Kärlets inre struktur förändras så att dess partiklar smälter samman och samtidigt förminskas det själv. Också en kristen växer genom att förminskas. Han bör växa till och jag förminskas. Och vi växer endast i nåd. 2 Pet 3:18 manar oss: »Väx till i nåd och i kunskap om vår herre och frälsare Jesus Kristus.» Att växa till i nåd innebär att syndakännedomen fördjupas. Syndakännedomen fördjupas då Jesus kommer oss närmare.

Det sägs om Mose att han »var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden». (4 Mos 12:3) Hans storhet låg i att han var liten i sina egna ögon. I den tyska översättningen heter det: »Und Moses war ein sehr geplagter Mann» - Mose var en synnerligen frestad (plågad) man. I hebreiskan är orden anaav, ödmjuk, och meune, frestad, härledda från samma ordstam. Gud leder sina barn genom prövningar och frestelser för att de skall växa och bli mindre.

När krukmakaren radar ugnen full med kärl,

placerar han de bästa kärlen underst.

En krukmakare berättade att han aldrig fick fullgott arbete i ugnens översta del. Det som fanns litet lägre dög till souvenirer. Kärlen överst i ugnen hade bränts i 900-920 graders värme. Litet lägre var temperaturen ca 970 grader. Kärlen var vackra, men man kunde inte ha kokande vatten i dem. Allra underst steg temperaturen ända till tusen grader, och då dög krukorna redan till försäljning.

För lerbränning används i allmänhet det billigaste bränslet. Vår krukmakare i Nasaret går då och då och samlar torra grenar och avfallsvirke från Galileens berg. På annat håll används antingen gas, spillolja eller kol.

När förvärmningsskedet är förbi upphetas ugnen så småningom allt mera. I 500 graders värme blir kärlen eldröda. De börjar glöda som hett järn. Först då börjar krukmakaren på allvar höja temperaturen. Slutligen glöder hela kärlet. »Den här färgen är inte guld, inte vitt, inte blått och heller ingen annan känd färg. Johannes såg den på Patmos» - berättade en vän för mig. »Den är ljus alltigenom.» Månne Moses ansikte strålade just med det här skenet när han umgicks med Gud på Sinai berg? Vi läser om den uppståndne Frälsaren i Uppenbarelsebokens första kapitel, att hans »huvud och hår var vitt som vit ull, som snö, och hans ögon var som eldslågor». Och fortsättningen lyder: »Hans fötter liknande gyllene brons när den glöder i smältugnen.» (Upp 1:14-15)

Om kärlet glöder, är det säkert att resultatet blir lyckat. Ibland varar bränningen åtta timmar, ibland aderton, innan den stunden är inne. Kärlet kan ibland glöda i bara tre minuter, men resultatet är detsamma som om det glött i tre timmar. Krukmakaren

följer hela tiden med bränningen av kärlen.

Genom en liten öppning iakttar han situationen i ugnen. Det är visserligen svårt att hitta termometrar som kan visa temperaturer på över 500 grader. Tunisienmissionären Paul Ferrée göt på sin tid »ljus» av lera och olika mineraler som han fann i naturen. Vid en viss temperatur böjde de sig och smälte ned i ugnen. Genom kontrollöppningen på den lilla lerugnen kunde Ferrée se vilket »ljus» som böjde sig för hettan. Av detta fick han en uppfattning om temperaturen i ugnen.

Det är en talande bild. Gud vet hur mycket vi tål av livets hetta och han vårdar oss enligt det. »Allt sådant som tål eld, skall ni låta gå genom eld, så det blir rent ... Men allt som inte tål eld skall ni låta gå genom vatten.» (4 Mos 31:23)


Om kärlet glöder blir resultatet lyckat.

Krukmakaren »ser igenom sina kärl». När han slutligen tar ett kärl i sin hand, »sjunger» och »klingar» det i sin mästares hand. Det klaraste ljuset i Guds barns liv föds just i livets smältdegel. Endast en prövad kristen kan sjunga - det kan vi konstatera när vi ser på mången känd psalmdiktares liv. Jag tänker t ex på Lina Sandell i Sverige och Simo Korpela i Finland. Sådana kärl klingar i sin mästares hand. De får i allt sitt betryck erfara Esra 5:5 som verklighet, att över dem vakar deras Guds öga. Faderns öga följer barnens liv.

Kärlet är färdigt för bruk efter eldbehandlingen. Men som kärl måste det dagligen rengöras. Om detta talar Bibeln gång på gång. I Bibelns länder leds i allmänhet regnvattnet under regntiden till stora reservoarer, som har huggits ut i bergen. I sandiga ökentrakter rinner vattnet av sig självt till låglänta platser och bildar där naturliga bassänger. Dit kommer husmödrarna med sina kärl, tills det slutligen finns bara dy, som trampats av djuren, kvar att ösa upp. Även i de uthuggna klippreservoarerna finns risken att vattnet förstörs då det står stilla. En källa med levande vatten är en stor skatt i de sydliga länderna. Ägaren idkar ofta handel med vattnet och sänder ut män med skinnläglar på ryggen långt ut till byarna. De ropar: Vatten, vatten, levande vatten!

I Jeremia boks andra kapitel läser vi: »Ty mitt folk har begått en dubbel synd: mig har de övergivit, en källa med friskt vatten, och de har gjort sig brunnar, usla brunnar, som inte håller vatten.» (Jer 2:13)

Kärlsmaken får man bort genom att hälla vattnet från ett lerkärl till ett annat. Slutligen får man den bästa dryck en människa kan släcka törsten med - friskt dricksvatten. Lerkärlet suger alltid åt sig bismaken i vattnet. Samtidigt andas kärlet, tack vare att det är poröst, och kyler av drycken. Det är ett slags naturlig kylanordning, ett kylskåp, som friskar upp vattnet.


Vattnet hälls från kruka till kruka.

Kärlet bör vara rent

för att det överhuvud skall gå att använda. Med tiden lägger sig en fin fällning på kärlets botten och sidorna blir slemmiga. Just på detta syftar profeten Jeremia i sitt 48 kapitel: »I säkerhet har Moab levt från sin ungdom och har legat i ro på sin drägg. Han har inte varit tömd ur ett kärl i ett annat, inte vandrat bort i fångenskap. Därför har hans smak bibehållits, och hans lukt har ej förvandlats.» (v. 11)

Bibeln är inte så noga med något annat som just med syndfrågan. Sefanja 1:12 betonar: »Och det skall ske på den tiden att jag skall leta igenom Jerusalem med lyktor och hemsöka de människor som nu ligger där i ro på sin drägg.» Att leta igenom med lyktor innebär omsorgsfullt arbete. Aposteln Paulus bekände: »Jag avhåller mig från allt skamligt smussel, jag använder inga knep.» (2 Kor 4:2) Vi måste uppleva rening från alla syndens smygvägar. Vårt livs bottendrägg måste föras upp i ljuset. »Säll är den vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld. Säll är den människa som Herren inte tillräknar missgärning, och i vilkens ande inte är något svek.» (Ps 32:1-2)


Jag skall leta igenom Jerusalem med lyktor.

Vårt livs bottensats lämnar alltid på ett fördolt sätt smak åt vårt kristna liv. Därför bör reningen beröra alla synder. Jer 3:10 visar att Gud ger akt på om vår bättring sker utan svek: »... Juda, den trolösa, vände inte tillbaka till mig av fullt hjärta, utan endast med hyckleri, säger Herren.» Vi behöver helhjärtade kristna, som har upplevt rening ända ner i sitt livs bottensats. Endast sådana kärl kan förmedla friskt och rent vatten, som blir i dem en källa, med ett flöde som ger evigt liv. Hur önskar inte vår Frälsare att hans barns skinnläglar skulle vara fyllda med vatten och att de skulle vandra omkring och ropa: Vatten, vatten - l e v a n d e    v a t t e n ! »Upp, alla ni som är törstiga, kom hit och få vatten.» (Jes 55:1) Detta vatten behöver vi.

Vi förenas i bön:

Vår käre Frälsare Jesus Kristus. Vi ger dig fullmakt att pröva oss med ditt ords ljus. Herre, visa oss vårt livs bottensats, alla bitterhetens och själviskhetens rötter, som gör att det finns så mycket smak av oss själva i oss och så litet av din kunskaps väldoft. Herre, töm oss på allt vårt eget och ge oss på nytt levande vatten från ovan. Gör av oss kärl, som du kan använda i ditt rikes arbete. Amen.

DÅ KÄRLET ÄR
SÖNDERSLAGET

Jag har blivit som ett sönderslaget kärl.

Ps 31:13

Det trösterikaste budskapet vi möter i krukmakarens hus är det att leran aldrig blir oanvändbart. Leran kan bli förstört, som leran kan bli i krukmakarens hand. Men krukmakaren bearbetar den förstörda leran på nytt och sätter den i en ny blandning. Leran kan gå sönder både i ugnen och i användningen, men det kasseras inte - det sätts bara åt sidan för att åter vänta på sin tur. En dag får krukmakarens lärling i uppgift att krossa det redan sönderslagna kärlet i små skärvor. Det är ett viktigt arbete som måste göras omsorgsfullt. På en dag hinner lärlingen krossa ungefär 6-7 kg lerskärvor med sin hammare. Sedan siktas massan så att slutresultatet blir torrt lermjöl, där kornen är jämnstora. Av den sönderslagna och på nytt krossade leran görs de bästa kärlen.


Jag är som ett krossat kärl.

I Frankrike finns det stora fabriker som tillverkar lerkrukor bara för att sedan krossa dem på fabriksgården. Det krossade mjölet sänds sedan till andra fabriker, där det blandas i den bättre keramiken. Leran kan brännas och krossas ända upp till tjugo gånger, och varje gång blir resultatet bättre keramik.

Bara färgerna kan vara till förfång i en ny blandning, utom guldfärgen. Den smälter och avdunstar och anpassar sig till den nya arbetsfasen. På samma sätt är det med det arbete som verkligen är av Gud, det bevaras och är till gagn även om människan ibland skulle hamna vid sidan om Guds ledning. Men de skärvor som bär stämpel av människans mänskliga erfarenheter måste obarmhärtigt läggas åt sidan för att de inte skall vara till förfång i framtiden. Den rena guldfärgen, erfarenheter och tankar från Guds eget hjärta, duger alltid som byggnadsmaterial i vårt liv.


Lärlingen slår det sönderslagna kärlet i små smulor.

Det är märkligt hur mycket ärende Gud har just till de sönderslagna. Jesajas 61 kapitel börjar med orden: »Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig till att läka dem som har ett förkrossat hjärta.» Herren säger också i Hesekiel 34:16: »Det förlorade skall jag uppsöka, det fördrivna skall jag föra tillbaka, det sårade skall jag förbinda, och det svaga skall jag stärka.» Också en ung människa, som verkar hel i yttre avseende, kan leva av detta budskap. Jag glömmer aldrig samlingen för män där jag som 17-åring för första gången hörde ett sådant evangelium. En lärare sade: Åt Gud duger en hur liten lerskärva som helst, om den bara är ren. Han fyller den lilla rännan med sin välsignelse.

Gamla judar talar då och då om begreppet shvirat hakelim eller

lagen om kärlet som krossas.

Eftersom hela skapelsen är full av Guds ära, är allt så fullt av hans storhet att den begränsade människan inte kan fatta den - så förklarar rabbinerna denna lag. Därför har vår helige Gud, prisat vare hans namn, slagit sönder sin uppenbarelse i spillror. På detta sätt blir det möjligt för oss att fatta Guds uppenbarelse. Guds väsen uppenbaras inom små, begränsade ramar. De verkligt lärda räknar med tio olika »talord» i den söndrade skapelsen. Gud begränsar sin existens och gömmer hela sin rikedom i varje sådant »talord». De fem första är: vishet, förstånd, kunskap, nåd och kraftgärningar. Aposteln Paulus förefaller att ställa nära nog samma saker främst då han i 1 Kor 12:8-10 talar om nådegåvorna som Gud ger till sin församlings uppbyggelse. Hemligheten med att kärlet slås sönder ligger i att människan kan förstå Guds ära bara utgående från de lösa skärvorna i sitt liv.

Därför tillåter Gud ofta att en enskild människas liv slås sönder. Vi lär oss oftast att ge Gud äran först bland spillrorna av vårt liv. Och de bästa, användbaraste kärlen ser Gud ut att tillverka av människor som han har krossat fullständigt.

Världens djupaste skrattgropar

En gång när vi på Karmelberget hade stilla dagar inför liknelsen om krukmakaren och förkrosselsens välsignelse, träffade jag en man som jag hade blivit bekant med redan i mitten på femtiotalet i Haifas hamn. Han var då lastarnas förtroendeman. Som sjömanspräst hade jag ofta noterat att mannen hade ovanligt djupa skrattgropar. Jag frågade honom var han hade fått så djupa »nådegropar» - på hebreiska kallas skrattgropar gumat hen eller nådegrop. Då talade den storväxte mannen om att det var ett minne efter en tysk officer. Vår judiske väns ståtliga utseende hade retat den där officeren. Han tvingade med pistol i handen juden att lägga sig raklång på marken. Han trampade på mannens händer och skenben och krossade dem och tryckte till sist sina sporrar genom mannens kinder. Först efter ett års sjukhusvistelse repade mannen sig från sina skador. Kvar blev de djupa nådegroparna.

Är det så att det är ångesten och nöden som lär människan den bestående livsglädjen - men ändå lämnar sina egna ärr, nådegroparna? Om man har förlorat allt, är allt man fär en Guds gåva.

Under dagarna på Karmelberget, i profeten Elias gamla trakter, kom också en annan man fram till mig. Han frågade: Vet du hur man gör kristall? Sedan berättade mannen att han hade arbetat på en fabrik där man ännu använde sig av den gamla »krossningsmetoden» i kristallframställningen. Största delen av kristallen utgörs av bly. Det är därför som den är så tung. Den bränns först till ett giftigt pulver. Man tillsätter vit silikonsand och blandningen smälts ned. Den gjuts sedan till en platta, ca en halv centimeter tjock, som krossas. Sedan smälts allt ned igen och gjuts till en litet tjockare platta. Smältningen och krossningen upprepas många gånger. Den slutliga smältmassan avkyls långsamt tills den hårdnar. Om kristallen inte hade krossats många gånger skulle den ha förblivit skör och oanvändbar. Och mannen fortsatte: Är det så att Gud krossar oss för att vi skall bli trofastare och uthålligare?

Till människans grundegenskaper hör att

hon alltid motsätter sig Guds vilja.

Kött och blod strider mot Gud. Den naturliga människan tar inte emot det som är av Guds Ande. Då vi strider mot Gud, strider vi alltid emot vårt eget bästa. I Jesaja 45:9 sägs det: »Ve dig som vill gå till rätta med din Skapare, ja, ve dig, du skärva bland andra skärvor av jord! Skall väl leran säga till krukmakaren: 'Vad kan du göra?' Och skall ditt verk säga om dig: »Han har inga händer'?»

Ibland hör man sägas att religionen är opium för folket. Detta påstående motsvarar ändå inte den allmänna religiösa erfarenheten. Vissa nutida psykoanalytiker hävdar: Tron kan inte vara ett sökande efter andlig tillfredställelse och ett återsken av detta, eftersom en trosupplevelse i verkligheten alltid först upplevs som någonting obehagligt, som människan försöker motsätta sig. Snarare är dä religionslösheten ett opium för folket. Människan inser instinktivt att Gud kräver sanning ända in i det mest fördolda. Vi råkar fast för våra synder. Vi upplever befrielse från synden först när vi krossas inför Gud.

Av den anledningen gör vi motstånd mot att vårt kärl krossas. Vi upplever alltid först Guds närhet som någonting obehagligt. En prost, som på nära håll har följt med psykiatrins rön, skildrade människans omvändelse på följande sätt: Då vår esoteriska krets bryts sönder och kreverar sker apertura ad coelum (lat.) - »ett öppnande mot det himmelska». Det är ett steg mot det överjordiska, och det kan inte stjälas eller tas med våld. Det är alltid Guds nåd.


Apertura ad coelum.

När vi böjer oss under Guds mäktiga hand och låter oss krossas av den Store Krukmakaren, exploderar först hela vårt inre liv - men bland spillrorna av vårt liv upplever vi plötsligt »ett öppnande mot det himmelska». Jag minns en starkt alkoholiserad man som upplevde en varaktig befrielse från sitt livs förbannelse. När han sedan läste Psaltaren, fann han sig själv i den trettiofjärde psalmens sjunde vers: »Här är en betryckt som ropade, och Herren hörde honom och frälste honom ur all hans nöd.»

Steget

in i det överjordiska öppnar även hela skapelsen med sina under för oss. Vi får komma in i Guds barns härliga frihet. Den bästa medicinen mot alla stresstillstånd är evangeliet om Jesus Kristus. »Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria.» (Joh 8:36) »Till den friheten har Kristus befriat oss.» (Gal 5:1) »Bli inte slavar under människor.» (1 Kor 7:23) Aposteln Paulus förklarar i 2 Kor 10:5 att »... jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus». Vi ser i Apostlagärningarna att han, t ex då han stod inför areopagen, i sin förkunnelse använde de iakttagelser han gjort i sin omgivning. Detta exempel visar att en kristen får iaktta sin tids forskning och infoga den i sina andliga iakttagelser.

Den kände psykiatern K.G. Jung har i flera sammanhang fört fram en märklig iakttagelse: I varje 35-årig människans anfäktelser döljer sig en religiös fråga, som måste redas ut. Jung har också konstaterat att de enda av hans patienter som varaktigt tillfrisknat är de människor som har upplevt en religiös väckelse.

En ångestfylld människa, med ett sjukligt inre liv, förlorar så småningom kontakten med sin omgivning och naturen. Någonting inom henne mekaniseras. Hon upplever inte våren och sommaren; hon ser inte ängens blommor, hör inte fåglarnas sång; samtidigt slutar hon att höra rösten i sitt inre och samvetet blir känslolöst. Hon blir spänd. Förmågan till ett befriande skratt försvinner. Då hon hör sina närmaste tala, uppfattar hon endast de ord som väcker irritation i hennes inre. Av dessa irriterande ord bildar hon egna tankekombinationer, som inte har någonting att göra med det som sades.

Hur annorlunda är inte Jesu undervisning! Den för med sig de friska fläktarna från bergen, de galileiska sädesåkrarnas och blomsterängarnas vidder, fåglarnas sång och glittret i Gennesarets blå böljor. Den är alltigenom frisk och ren. Därför har just han svaret på den betryckta själens ångest. Våra dagars människa påminner om Jakob utan stege. Kontakten med himlen har gått förlorad. Det finns inte längre tjänande änglar som färdas upp och ned. Det är alldeles fel att tro att människan, som är en evighetsvarelse, skulle kunna leva utan samvets- och trosliv. Tron öppnar vårt innerstas ventilationssystem. Och när tron lär oss att be om förlåtelse och att förlåta, skapar den också nya förutsättningar för gemenskap mellan bristfälliga människor.

I konsten att gömma sig

är människa en mästare. Den förste av vår släkt flydde in bland träden i paradiset. Och fortfarande är människan ovillig att svara på den fråga som då ställdes: Var är du? Gud är fantastisk, för i normala fall ger han oss rikligt med tid att utforska vårt innersta - i de mest olika situationer. Men trots det vill vi inte se oss själva sådana som vi är, innan utredningsmännen i vårt livs konkursbo kanske har påbörjat sitt verk. Många dignar under vandringen, fästan Guds hand har varit uträckt mot dem, kallande och hjälpande. Alldeles nyligen hörde jag en person förundra sig över hur fulla våra mentalsjukhus är med unga och söta flickor. De har lärt känna sitt hjärtas hopplösa tillstånd, men inte honom som ger hopplösa ett levande hopp.

Aposteln Paulus fick uppleva: »Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt köttsliga natur.» (Rom 7:18) Hesekiel 11:5 konstaterar: »Så säger Herren... era hjärtans tankar känner jag väl.» En anfäktad människa vet att hon är alltigenom ond. Och inom vissa gränser är den här erfarenheten hälsosam. Vi har då svårt att döma och gå åt vår nästa. Vi blir avklädda. Och när det inte finns något eget som vi kan grunda vårt liv på, öppnas plötsligt Guds nåd för oss - frisk och befriande. När vi är befriade från vår egen viktighet, finns det också förutsättningar för förbättrade människorelationer.

Hur trassliga är inte mången människas hem- och arbetsförhållanden! Det beror på att vi är så barnsligt högtidliga när det gäller oss själva, att vi inte vill erkänna våra brister och synder. Ändå kan redan en liten, klent begåvad människa se vad vi är. Flykten undan sanningen är tung. I Ps 32 sägs: »Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan... Då uppenbarade jag min synd för dig... Då förlät du mig min synds missgärning.» Den dagliga, pinande ångesten löser sig när man får bekänna sin synd. Det lönar sig inte att gömma sig undan Guds forskande öga.

Var och en har sitt paket

lyder ett hebreiskt ordspråk. Varje människa får någon gång uppleva en mörkerperiod, där en oändlig natt tycks ha trängt sig in i ens liv. Somliga katoliker talar om en första och en andra natt i en kristens liv. Vi blir frälsta från syndens natt, men efter en tid kommer den andra natten, prövningens tid, som lär oss att sätta livsvärdena i rätt ordningsföljd. Någon får öppna sitt lidandespaket plötsligt, en annan långsamt år efter år.

Ångesten krossar alltid någonting i vårt hjärta definitivt, och säkert är också avsikten den. Vi börjar då påminna om keramik, som avsiktligt gjorts så att den ser ut att vara full av sprickor.

Jag kommer ihåg den tid då vår nästan sjuårige son låg sjuk från hösten 1958 till maj 1959. Vår kära lilla pojke fick ca 700 olika injektioner och ryggmärgspunkteringar. Sedan blev han blind och slutligen medvetslös i fem månader. Före det såg han Jesus livslevande, sådan han beskrivs i Uppenbarelseboken: »med snövitt hår». Bakom Jesus såg han änglar. Pojken visste om att han skulle dö som barn. Fastän vi säkert fick tillräckligt tröst i den ändlösa smärtan, upplevde vi ändå det som varje människa får känna under sådana tider: hur litet helgade vi var och vår gränslösa hjälplöshet. Det enda Guds ord vi kunde gripa tag i var Sefanja 3:17: »Han tiger stilla i sin kärlek.»

En prästs uppgift är ändå kanske en aning annorlunda än mången annans. Aron måste bära Guds domssköld på sitt hjärta. Vidare måste han på huvudbindeln bära en guldplåt med de ingraverade orden: »Helgad åt Herren». Gamla testamentets präster fick tillägna sig den åt Aron givna regeln: »I deras land skall du inte har någon arvedel, och du skall inte ha någon lott bland dem. Jag skall vara din lott och arvedel bland Israels barn.» (4 Mos 18:20) I Jes 54 finner vi samma betoning: »Detta är Herrens tjänares arvedel, den rätt de skall få av mig, säger Herren.» Och Malaki 2:7 poängterar: »Ty prästens läppar skall förvara kunskap, och undervisning skall man hämta ur hans mun - han är ju Herren Sebaots sändebud.»

Då man ibland träffar på människor vilkas ångest verkar vara alldeles enorm, är det underbart att se hur det att man själv, i någon mån, har fått vara med i samma lidandes klubb bygger broar mellan människohjärtan, broar som inga ord skulle bygga. 2 Kor 1:4 talar om all trösts Gud. »Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.»

Nedskrotning

Under livets gång skrotas vi ofta ned. Men det är trösterikt att komma ihåg några ord som en ingenjör sade på Imatra järnfabriks skrotupplag: Nittio procent av fabrikens ädelstål görs av det här skrotet.

Längs ett spår från fabrikens ena ända kom en jättestor magnetnäve, som ur den formlösa skrothögen ryckte till sig en stor mängd skrot och förde det till smälteriet. På samma sätt möter Guds kärlek oss formlösa. På något annat sätt kunde han inte heller få tag på oss. Det är kärleken som drar oss till sig. Men den måste föra oss till smälteriet innan någonting kan ske med oss. Stålet valsas under stort tryck. Den glödande stålklumpen sänks i vatten för att härdas. Det bästa stålet, avsett för finmekanik, härdas i olja. Så förvandlas det tidigare skrotet slutligen till ädelstål som håller i hårt bruk.

Jag kommer ihåg ett möte där jag skulle tala till krigsinvalider som var svårt handikappade. Största delen av männen var rörelsehindrade. När jag kom in i rummet sade en av männen: Vi är bara ett gammalt skrotgäng. Tillsammans med dessa män fick jag uppleva hur Guds kärlek nådde ända till golvet. Den nedskrotade människan förstår mera än en som sminkats med livets ytfärger.

Lagen om kärlet som krossas gäller alla. Ändå får vi inte hänga upp våra harpor i självömkans pilträd och bli kvar i sorg vid Babels floder. Lidandet får inte vara slutstationen för vår livslust. Det skall bara vara en mellanstation.

Människan förstår inte Guds verk i stort.

Mycket få människor kan se Guds hands ledning i historien. Få förmår ens upptäcka Guds närvaro i Israels folks öden. Vi kan inte fatta tidens allvar i kontroverserna i Mellanöstern. Många av Jesu märkliga ord har blivit självklarheter för oss, utan den revolutionerande kraft som fortfarande finns fördold i dem. Och fästan hela Jesu undervisning talar om hans allmakt och gudomlighet byter vi ut hans lära på världens torg mot undermåligt skräp. Vi borde vara ett kungligt prästerskap och Guds ambassadörer, men vi uppträder som om vi var anställda i en utförsäljningsaffär. Vi kan inte längre se Guds mäktiga gärningar i historien eller i evangelierna. Men när en husmor, hon må t o m vara troende, tappar en kopp av kinesiskt porslin i golvet utan att den går sönder - då gläder hon sig i flera dagar! Vi tycks sila mygg och svälja kameler.

Ändå är det märkligt och uppmuntrande att Gud är beredd att förhärliga sig själv också i våra små vardagsbestyr. Därför tillåter han att vårt liv slås i spillror. I varje spillra finns hela Guds stora välsignelse fördold. Våra ögon borde bara öppnas på rätt sätt, ad coelum. Ett hebreiskt ordspråk lyder: Öppna inte dina fönster mot mörkret. När Guds nåd möter människan kan hon plötsligt se skärvorna i sitt liv i ett nytt ljus. De bildar ett fisknät, där varje ögla öppnar en ny värld. Ofta är vi som små barn som förundrar oss över mors handarbete från avigsidan - trådarna går kors och tvärs - men så snart vi är i mors famn ser vi arbetet som det ser ut på rätsidan. En persisk matta lär tillverkas så att konstnären själv sitter på rätt sida om sitt arbete och sticker nålen genom tyget och bestämmer vilken färg knuten skall ha - arbetaren får följa med förloppet på mattans baksida. Först när mattan är färdig ser han vad hans mästare ville få fram.

Gud känner inga hopplösa fall

så hör man ofta sägas. Det är ett så vanligt påstående att vi inte längre reagerar för det. Därför blir vi ofta kvar i vår onda cirkel utan att försöka komma ur den. Papporna upplever att de inte har lyckats skapa lika goda materiella ramar för sin familj som grannen. Mammorna pinas av känslan att de misslyckats som barnuppfostrare. De unga är besvikna över att de inte klarar sig i livets kapplöpning - det finns fall där besvikelsen har drivit de unga till hejdlösa aktioner. Avundsjuka och besvikelse förgiftar atmosfären på många arbetsplatser. Otrons förorening sprider sig i landet och fjärmar människorna från Gud. Reklamvärlden skapar rosenskimrande luftslott och konstlade målsättningar och behov. Och då människan i praktiken står främmande för allt böneliv och all stillhet inför Guds tilltal, drivs hennes själ till sist in i en återvändsgränd, där den lätt knäcks. I en sådan situation upplevs allt tal om Gud som en anklagelse. Resultatet är bottenlös tomhet.

En man såg en bild av en krukmakares rum. I ett hörn fanns en hög med sönderslagna lerkrukor. Bilden plågade honom i åratal. Slutligen tog han kontakt med en själasörjare. Han identifierade sig med de sönderslagna kärlen och förstod att det inte fanns mycket hopp för hans liv. Själasörjaren var en troende lekman som också började känna sig ansatt av bilden. Av en slump kom han att nämna om det för mig. Jag fick då berätta för honom den befriande hemligheten: Av de här sönderslagna lerkrukorna görs de bästa kärlen. Gud känner inte till några hopplösa fall. Det är inte fråga om att vi skall duga för Gud utan om att hans kärlek skall duga för oss. Gud är så rik att han inte behöver våra framgångar. Vi får alltid börja på nytt. Inför Gud blir vi aldrig mästare, men vi får lära oss att börja om.

Den första andliga bok som jag läste på ett främmande språk, sedan jag hade kommit till tro, var Frank Mangs bok Han började om igen. Den boken innebar en lång läsupplevelse för mig, eftersom jag bokstavligen fick lära mig att stava på grunderna till det nya livet. Senare har jag fått se att vi i vårt andliga liv ständigt måste börja om på nytt och bli lärlingar. Fästan vi vill vandra i helgelse, som det sägs i Ps 119:102: »Jag viker inte från dina lagar», hamnar vi alltid i nya situationer där vi ser vår kraftlöshet och rentav krossas. Ett hjärta som inte är helgat vill inte finna sig i den helige Andes ledning. Jesus sade till Petrus: »När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.» (Joh 21:18) Den helige Andes verk klär av oss vår egen hemgjorda kristlighet. Människan upplever att hon inte kan leva på sin egen budget. Hon blir allt mera beroende av krediten uppifrån; den helige Ande har omgjordat henne. En sådan tomhet är till nytta. Den gör oss till ett brukbart Guds barn.

Betydelsen av att bli krossad

ligger närmast i det att Gud får äran. När Gideon i Domarbokens 6 kapitel utvaldes för Guds uppdrag, kände han sig som den ringaste i sin faders hus och tyckte att hans släkt var den oansenligaste i Manasse. Herren var ändå tvungen att säga honom: »Folket som har följt dig är för talrikt.» (Dom 7:2) Gud gjorde så här för att Israel inte skulle kunna skryta och säga: Min egen hand har frälst mig. Folket minskades från 32000 till 300. Samma lag gäller allt andligt liv.

En gång i Jerusalem fick vår lärare Victor Smadja ett märkligt uppdrag av sin andlige far, missionären Paul Ferrée. Denne missionär har grundat många keramikfabriker i Tunisien. När Ferrée vandrade i utkanterna av Jerusalem såg han ett övergivet krukmakarhus med en stor hög söndersmulade krukor på gården. Han uppmanade vår lärare att följande dag ta kontakt med ägaren och köpa det där krukgruset. Och vår lärare fick rådet: Ge vad mannen begär!

Victor Smadja fann den gamle ägaren och gjorde sitt erbjudande: Gårdsplanen blir ju också finare när den städas upp. Ni får tio lire, tjugo lire... Köpslåendet fortsatte. Slutligen sade den gamle mannen leende: Unge man, förr ger jag min högra hand ifrån mig än det där lerkrosset. Det är ju det bästa material man kan få. Krukmakaren förstod värdet av sin lera.

Ju fler gånger leran har bränts och krossats, desto bättre blir det. När det träffas av storm och regn, upplever hetta och köld, när människorna trampar på det - blir det ständigt bättre. Leran likson suger i sig naturens egenskaper. När ett sådant lerkross ytterligare smulas och blandas i en ny lermassa får man material för de bästa kärlen.

Lerkrosset sätts i en ny blandning

Den som har sysslat med murningsarbete vet hur s k eldfast tegel ser ut på insidan. När man med murhammaren slår en bit av ett tegel kan man på snittstället tydligt urskilja olikfärgade bruna, gula, röda och även svarta korn. Dessa korn har redan upplevt mer än en eldbehandling, och just därför håller nu det eldfasta teglet också i stor hetta utan att spricka. När en krukmakare har rivit sin gamla brännugn, använder han hyllorna och innerdelarna av lertegel på nytt och blandar dem i sin bästa lera. Dessa delar har kanske redan hettats upp 60-100 gånger. Krukmakaren vet också att en gammal ugn är bättre än en ny. Den tål högre temperatur.

Beduinerna sätter alltid gammalt bröd i sin nya deg. På samma sätt gör man också när man bakar surbröd i de nordiska länderna. I bottnen av degtråget lämnas litet gammal deg, som syrar nästa degblandning. De gamla surdegstrågen tvättas i praktiken aldrig.

Araberna sätter även gammalt trä med i nya hus. Överhuvud vill de alltid ha någonting gammalt med i allt nytt. Det anses vara en förutsättning för välsignelse. Fastän Jesus talade om att det nya budskapet krävde nya ramar, liksom nytt vin sätts i nya läglar, innebär det inte att allt gammalt måste förkastas. Familjefadern tar fram ut sitt lager nytt och gammalt. (Matt 13:52) Men det gamla måste först smulas sönder innan det fogas till nya sammanhang.

Samma sak får vi uppleva i Mästarens hand. Där läggs Guds tidigare ledning inte helt åt sidan - men den krossas och silas. Därefter kan den användas för Guds nya planer. Vi får alltså inte vara så moderna att vi förkastar allt gammalt - och inte så gammalmodiga att vi förkastar allt nytt. Araberna, som sätter någonting gammalt i allt nytt, är mycket moderna. Så gör man ju också i de finaste konstnärshemmen. En sådan inställning kunde man ha också i församlingen.

En färdig kruka bör kunna hålla både kallt och varmt vatten. Så bör också en kristen vara pålitlig under både vanliga dagar och exceptionella tider. Guds rike behöver inga solister, programmakare som alltid har någonting särskilt i bakfickan. Han behöver pålitliga, uthålliga Guds barn, som kan anförtros olika uppdrag och som inte sviker i motvind. När vår andliga omdömesförmåga sviktar, börjar vi lätt tro att vi själva uppehåller någonting i våra församlingar och att vi är oersättliga. Då är det åter på tiden att vårt kärl krossas.

Jag kommer ihåg hur jag i början av min trosvandring sade till en vän: Använd inte det där ordet nåd, säg det på ett annat sätt. Men just nåd är det fråga om. I Psaltaren sägs det att hans nåd är väldig över oss. I Heb 13:9 talas det om att »vår inre styrka beror av Guds nåd». Nåden är en betryckt människas bästa hjärtmedicin.

Märkvärdigt nog kan det ofta gå så att

nåden blir låg

för en människa. Det får man ofta uppleva i själavården. Först tuktar lagen människan och driver henne att göra bättring. Men det oaktat stannar vi ännu under lagen. Vi säger: Jag är inte tillräckligt bra och helgad för att duga åt Gud. Visst har jag fört fram alla mina synder i ljuset, och jag har bett och försökt läsa Ordet, men jag vågar inte tro att jag, sådan som jag är, skulle kunna vara Guds barn.

Vi plågar oss med vad vi har gjort eller lämnat ogjort. Vi tror på nåden men vågar inte ta emot den innan vi har lyckats göra oss till litet bättre kristna. Men om vi tar nåden till måttstock, så har vi en måttstock som är så stor och vid att vi aldrig kan fylla den. Vi får komma ihåg att vi duger åt Gud just i vår oduglighet. Vi får tro att Gud accepterar oss på grund av Jesu försoningsdöd, fastän vi i oss själva inte är acceptabla. Nådens fordringar kan vi aldrig uppfylla, eftersom nåden inte känner några fordringar. Häri ligger nådens styrka.

Nåden skall bära, inte förkväva.

Jag har någon gång sett en film om unga män som red på oceanvågorna. Det är den vackraste sport naturen kan förunna en människa. Antingen paddlar männen ut på havet med sina brädor, eller så ger de sig ut från en lång udde. De väntar tills en hög och lång våg kommer in bakom dem och lyfter upp dem. De tar ett par kraftiga tag med paddeln, så att de hålls uppe på bärvågen, och glider sedan flera hundra meter i en nedförsbacke mot stranden. Farten är svindlande. Det viktigaste är att i rätt stund låta sig föras framåt av vågen. Samma sak upplever de som sysslar med motorbåtssport. Då man kommer upp på en bärvåg kan man åka nedförsbacke och bränsleåtgången minskar.

Ibland har jag en känsla av att vi kristna alltför ofta kämpar på fel sida om bärvågen. Vi ser nåden som lag och försöker med all kraft komma upp på den flyende vågen framför oss, men vi kan aldrig fylla vårt mått. Krafterna går till kämpandet. I stället borde vi invänta nästa våg på nådens hav och låta den lyfta oss och rycka oss med.

Vi måste grunda vår trosvisshet på vad Gud är och inte på vad vi själva är. Det sägs klart och tydligt i 2 Tim 2:19: »Men den grund som Gud har lagt står fast. Den är märkt med orden: Herren känner dem som är hans och: Den som åkallar Herrens namn skall avhålla sig från orättfärdighet.» Om vi har fört våra synder och missgärningar upp i dagsljuset, får vi lita på att Herren känner de sina och att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Han vet hur mycket mitt kärl tål i livets smältdegel. Han plågar mig inte över mina krafter. När han tuktar, vet han vad han vill - jag behöver inte alltid förstå det.

Min mor, som är född i Sydösterbotten, vägrar att stiga i en båt, eftersom hon inte kan simma, och i ett flygplan, eftersom hon inte kan flyga. En gång lyckades jag i varje fall få henne med i vår breda motorbåt. I förstäven fröjdade sig vår dotter Marjo varje gång båten gungade till, medan hennes farmor samtidigt darrande klamrade sig fast vid relingen. Vi kom alla samtidigt lyckligt i land. Bland oss kristna finns det sådana som alltid har ett darrande och ömt samvete inför Gud, medan andra åter tycks gunga lyckligt fram. Men huvudsaken är att vi är med i den båt som för till himlen. En betryckt människa, som vill förbli i Kristus, får tro att hon kommer fram.

Också Jesus upplevde krossandets under

»Eftersom han själv har prövats och lidit, kan han hjälpa dem som prövas.» (Heb 2:18) Det hebreiska namnet på Getsemane gat shmanim betyder oljepresseri. Elden i Herrens tempel fick inte blandas med främmande eld, dvs man fick inte använda samma olja som användes för lamporna i avgudatemplen. Av den anledningen hade judarna planterat hela Olivberget fullt med olivträd. Oliverna från dem behandlades sedan noggrant enligt regler som prästerskapet fastställt. Oliverna var därmed kultiskt rena. De pressades sedan i oljepressarna i Getsemane.

Vi har redan konstaterat att leran gör uppror mot tvång. Oliverna talar om samma andliga lag: De bultas och »mjölkas» ned från träden. När oliverna är mogna, lossar de mycket lätt. Då kommer skördekvinnorna och bultar på olivträdens stammar med sina käppar. De mogna oliverna faller som åskregnets första droppar ned till marken. Så kommer också Guds välsignelse över oss när tiden är mogen. Det är onödigt att använda käppen för tidigt - trädet skulle bara ta skada.


Olivträdets frukt bultas ned.

I Getsemane krossades Jesu hjärta. Hans ångest pressades ut i blodsvett. Han gick igenom smärtans dop: »Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över.» (Luk 12:50) Jesu lidande skapade ändå den olja som ger alla världens tempel det rätta evangeliets ljus. Jesu eget kärl hade i uppgift att låta sig krossas. Men när detta kärl krossades spreds skärvor omkring, skärvor som bar på Guds rikes innersta välsignelse. Våra hjärtan öppnas ända in i det himmelska, och Jesu kärlek, som utblottade sig själv, uppenbaras för oss. Denna kärlek använder inga tvångsåtgärder, utan bär allt det lidande som vi borde har burit.

Krukmakarens budskap

kan bli en bärvåg i vårt liv bara om vi böjer oss i lydnad för Guds röst. Han skulle vilja göra oss till välsignelsens kärl. Ordet står fast: »Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.» (2 Kor 4:7) Hur skall jag svara på frågorna som stiger upp i mitt inre? Är jag färdig att vara i Guds hand utan att göra uppror? Går jag med på lerans lott? Får han bearbeta mig efter sin vilja? Får han lägga mig åt sidan när han finner det vara bäst? Får han föra mig genom sin smältdegel? Får han fortsätta sitt arbete i mig tills jag blir ett kärl som klingar och sjunger och som är genomskinligt? Får han krossa mig när han vill börja med ett nytt skede i mitt liv? Samtycker jag till att blandas in i nya sammanhang? Får han lov att göra mig lättare och förminska mig? Får han tömma mitt hjärta på gammal avlagring, som i form av bitterhet har samlats i mitt innersta? Får han fylla mig med levande vatten? Får han tömma mig ur ett kärl i ett annat, så att smaken av mig själv börjar försvinna ur mitt liv? Får han stilla mitt hjärta så att jag blir som ett avvant barn i min moders famn, utan egna krav? Får han välja platsen där han vill använda mig?


»Levande vatten».

»Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint?» (Rom 9:21)

Tomrummet är avsett för läsarens svar:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

När vi svarar på frågorna skall vi inte överdriva. Krukmakaren ser igenom sina kärl. Vårt hjärtas inställning avgör hurdana skatter Gud kan anförtro oss. Vi är verkligen i krukmakarens hand, och tung möda har vi kostat honom. Vi tror ändå att han i oss skall fullborda det goda verk han har påbörjat.


»Tung möda har det kostat mig.»

Bön:

Vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Vi vill tacka dig för att också ett söndrigt och misslyckat kärl duger åt dig. Herre, vi vågar inte begära att du av det skall göra ett användbart kärl för ditt hushåll - men vi vågar ändå be att du skall krossa det som utgår från oss själva i vårt liv, sådant som kanske skadar vår nästa. Och om du sedan vill infoga ett krossat kärl i dina nya planer, Herre, bearbeta oss på nytt och lägg oss på ditt arbetsbord och i din smältdegel. Vi vet att din vilja ändå är den bästa. Därför ger vi dig fullmakt att ta hand om vårt liv. Herre, vi vet att du inte vill använda tvång. Gör oss till kärl för den uppgift som du tror kan anförtros just oss. I förlitan på ditt namn och din kärlek. Amen.

Till början