Risto Santala: Lerkärlet
Förra kapitlet: I krukmakarens hand

DÅ KÄRLET ÄR
SÖNDERSLAGET

Jag har blivit som ett sönderslaget kärl.

Ps 31:13

Det trösterikaste budskapet vi möter i krukmakarens hus är det att leran aldrig blir oanvändbart. Leran kan bli förstört, som leran kan bli i krukmakarens hand. Men krukmakaren bearbetar den förstörda leran på nytt och sätter den i en ny blandning. Leran kan gå sönder både i ugnen och i användningen, men det kasseras inte - det sätts bara åt sidan för att åter vänta på sin tur. En dag får krukmakarens lärling i uppgift att krossa det redan sönderslagna kärlet i små skärvor. Det är ett viktigt arbete som måste göras omsorgsfullt. På en dag hinner lärlingen krossa ungefär 6-7 kg lerskärvor med sin hammare. Sedan siktas massan så att slutresultatet blir torrt lermjöl, där kornen är jämnstora. Av den sönderslagna och på nytt krossade leran görs de bästa kärlen.


Jag är som ett krossat kärl.

I Frankrike finns det stora fabriker som tillverkar lerkrukor bara för att sedan krossa dem på fabriksgården. Det krossade mjölet sänds sedan till andra fabriker, där det blandas i den bättre keramiken. Leran kan brännas och krossas ända upp till tjugo gånger, och varje gång blir resultatet bättre keramik.

Bara färgerna kan vara till förfång i en ny blandning, utom guldfärgen. Den smälter och avdunstar och anpassar sig till den nya arbetsfasen. På samma sätt är det med det arbete som verkligen är av Gud, det bevaras och är till gagn även om människan ibland skulle hamna vid sidan om Guds ledning. Men de skärvor som bär stämpel av människans mänskliga erfarenheter måste obarmhärtigt läggas åt sidan för att de inte skall vara till förfång i framtiden. Den rena guldfärgen, erfarenheter och tankar från Guds eget hjärta, duger alltid som byggnadsmaterial i vårt liv.


Lärlingen slår det sönderslagna kärlet i små smulor.

Det är märkligt hur mycket ärende Gud har just till de sönderslagna. Jesajas 61 kapitel börjar med orden: »Herrens, Herrens Ande är över mig, ty Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig till att läka dem som har ett förkrossat hjärta.» Herren säger också i Hesekiel 34:16: »Det förlorade skall jag uppsöka, det fördrivna skall jag föra tillbaka, det sårade skall jag förbinda, och det svaga skall jag stärka.» Också en ung människa, som verkar hel i yttre avseende, kan leva av detta budskap. Jag glömmer aldrig samlingen för män där jag som 17-åring för första gången hörde ett sådant evangelium. En lärare sade: Åt Gud duger en hur liten lerskärva som helst, om den bara är ren. Han fyller den lilla rännan med sin välsignelse.

Gamla judar talar då och då om begreppet shvirat hakelim eller

lagen om kärlet som krossas.

Eftersom hela skapelsen är full av Guds ära, är allt så fullt av hans storhet att den begränsade människan inte kan fatta den - så förklarar rabbinerna denna lag. Därför har vår helige Gud, prisat vare hans namn, slagit sönder sin uppenbarelse i spillror. På detta sätt blir det möjligt för oss att fatta Guds uppenbarelse. Guds väsen uppenbaras inom små, begränsade ramar. De verkligt lärda räknar med tio olika »talord» i den söndrade skapelsen. Gud begränsar sin existens och gömmer hela sin rikedom i varje sådant »talord». De fem första är: vishet, förstånd, kunskap, nåd och kraftgärningar. Aposteln Paulus förefaller att ställa nära nog samma saker främst då han i 1 Kor 12:8-10 talar om nådegåvorna som Gud ger till sin församlings uppbyggelse. Hemligheten med att kärlet slås sönder ligger i att människan kan förstå Guds ära bara utgående från de lösa skärvorna i sitt liv.

Därför tillåter Gud ofta att en enskild människas liv slås sönder. Vi lär oss oftast att ge Gud äran först bland spillrorna av vårt liv. Och de bästa, användbaraste kärlen ser Gud ut att tillverka av människor som han har krossat fullständigt.

Världens djupaste skrattgropar

En gång när vi på Karmelberget hade stilla dagar inför liknelsen om krukmakaren och förkrosselsens välsignelse, träffade jag en man som jag hade blivit bekant med redan i mitten på femtiotalet i Haifas hamn. Han var då lastarnas förtroendeman. Som sjömanspräst hade jag ofta noterat att mannen hade ovanligt djupa skrattgropar. Jag frågade honom var han hade fått så djupa »nådegropar» - på hebreiska kallas skrattgropar gumat hen eller nådegrop. Då talade den storväxte mannen om att det var ett minne efter en tysk officer. Vår judiske väns ståtliga utseende hade retat den där officeren. Han tvingade med pistol i handen juden att lägga sig raklång på marken. Han trampade på mannens händer och skenben och krossade dem och tryckte till sist sina sporrar genom mannens kinder. Först efter ett års sjukhusvistelse repade mannen sig från sina skador. Kvar blev de djupa nådegroparna.

Är det så att det är ångesten och nöden som lär människan den bestående livsglädjen - men ändå lämnar sina egna ärr, nådegroparna? Om man har förlorat allt, är allt man fär en Guds gåva.

Under dagarna på Karmelberget, i profeten Elias gamla trakter, kom också en annan man fram till mig. Han frågade: Vet du hur man gör kristall? Sedan berättade mannen att han hade arbetat på en fabrik där man ännu använde sig av den gamla »krossningsmetoden» i kristallframställningen. Största delen av kristallen utgörs av bly. Det är därför som den är så tung. Den bränns först till ett giftigt pulver. Man tillsätter vit silikonsand och blandningen smälts ned. Den gjuts sedan till en platta, ca en halv centimeter tjock, som krossas. Sedan smälts allt ned igen och gjuts till en litet tjockare platta. Smältningen och krossningen upprepas många gånger. Den slutliga smältmassan avkyls långsamt tills den hårdnar. Om kristallen inte hade krossats många gånger skulle den ha förblivit skör och oanvändbar. Och mannen fortsatte: Är det så att Gud krossar oss för att vi skall bli trofastare och uthålligare?

Till människans grundegenskaper hör att

hon alltid motsätter sig Guds vilja.

Kött och blod strider mot Gud. Den naturliga människan tar inte emot det som är av Guds Ande. Då vi strider mot Gud, strider vi alltid emot vårt eget bästa. I Jesaja 45:9 sägs det: »Ve dig som vill gå till rätta med din Skapare, ja, ve dig, du skärva bland andra skärvor av jord! Skall väl leran säga till krukmakaren: 'Vad kan du göra?' Och skall ditt verk säga om dig: »Han har inga händer'?»

Ibland hör man sägas att religionen är opium för folket. Detta påstående motsvarar ändå inte den allmänna religiösa erfarenheten. Vissa nutida psykoanalytiker hävdar: Tron kan inte vara ett sökande efter andlig tillfredställelse och ett återsken av detta, eftersom en trosupplevelse i verkligheten alltid först upplevs som någonting obehagligt, som människan försöker motsätta sig. Snarare är dä religionslösheten ett opium för folket. Människan inser instinktivt att Gud kräver sanning ända in i det mest fördolda. Vi råkar fast för våra synder. Vi upplever befrielse från synden först när vi krossas inför Gud.

Av den anledningen gör vi motstånd mot att vårt kärl krossas. Vi upplever alltid först Guds närhet som någonting obehagligt. En prost, som på nära håll har följt med psykiatrins rön, skildrade människans omvändelse på följande sätt: Då vår esoteriska krets bryts sönder och kreverar sker apertura ad coelum (lat.) - »ett öppnande mot det himmelska». Det är ett steg mot det överjordiska, och det kan inte stjälas eller tas med våld. Det är alltid Guds nåd.


Apertura ad coelum.

När vi böjer oss under Guds mäktiga hand och låter oss krossas av den Store Krukmakaren, exploderar först hela vårt inre liv - men bland spillrorna av vårt liv upplever vi plötsligt »ett öppnande mot det himmelska». Jag minns en starkt alkoholiserad man som upplevde en varaktig befrielse från sitt livs förbannelse. När han sedan läste Psaltaren, fann han sig själv i den trettiofjärde psalmens sjunde vers: »Här är en betryckt som ropade, och Herren hörde honom och frälste honom ur all hans nöd.»

Steget

in i det överjordiska öppnar även hela skapelsen med sina under för oss. Vi får komma in i Guds barns härliga frihet. Den bästa medicinen mot alla stresstillstånd är evangeliet om Jesus Kristus. »Om nu Sonen befriar er, blir ni verkligen fria.» (Joh 8:36) »Till den friheten har Kristus befriat oss.» (Gal 5:1) »Bli inte slavar under människor.» (1 Kor 7:23) Aposteln Paulus förklarar i 2 Kor 10:5 att »... jag gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus». Vi ser i Apostlagärningarna att han, t ex då han stod inför areopagen, i sin förkunnelse använde de iakttagelser han gjort i sin omgivning. Detta exempel visar att en kristen får iaktta sin tids forskning och infoga den i sina andliga iakttagelser.

Den kände psykiatern K.G. Jung har i flera sammanhang fört fram en märklig iakttagelse: I varje 35-årig människans anfäktelser döljer sig en religiös fråga, som måste redas ut. Jung har också konstaterat att de enda av hans patienter som varaktigt tillfrisknat är de människor som har upplevt en religiös väckelse.

En ångestfylld människa, med ett sjukligt inre liv, förlorar så småningom kontakten med sin omgivning och naturen. Någonting inom henne mekaniseras. Hon upplever inte våren och sommaren; hon ser inte ängens blommor, hör inte fåglarnas sång; samtidigt slutar hon att höra rösten i sitt inre och samvetet blir känslolöst. Hon blir spänd. Förmågan till ett befriande skratt försvinner. Då hon hör sina närmaste tala, uppfattar hon endast de ord som väcker irritation i hennes inre. Av dessa irriterande ord bildar hon egna tankekombinationer, som inte har någonting att göra med det som sades.

Hur annorlunda är inte Jesu undervisning! Den för med sig de friska fläktarna från bergen, de galileiska sädesåkrarnas och blomsterängarnas vidder, fåglarnas sång och glittret i Gennesarets blå böljor. Den är alltigenom frisk och ren. Därför har just han svaret på den betryckta själens ångest. Våra dagars människa påminner om Jakob utan stege. Kontakten med himlen har gått förlorad. Det finns inte längre tjänande änglar som färdas upp och ned. Det är alldeles fel att tro att människan, som är en evighetsvarelse, skulle kunna leva utan samvets- och trosliv. Tron öppnar vårt innerstas ventilationssystem. Och när tron lär oss att be om förlåtelse och att förlåta, skapar den också nya förutsättningar för gemenskap mellan bristfälliga människor.

I konsten att gömma sig

är människa en mästare. Den förste av vår släkt flydde in bland träden i paradiset. Och fortfarande är människan ovillig att svara på den fråga som då ställdes: Var är du? Gud är fantastisk, för i normala fall ger han oss rikligt med tid att utforska vårt innersta - i de mest olika situationer. Men trots det vill vi inte se oss själva sådana som vi är, innan utredningsmännen i vårt livs konkursbo kanske har påbörjat sitt verk. Många dignar under vandringen, fästan Guds hand har varit uträckt mot dem, kallande och hjälpande. Alldeles nyligen hörde jag en person förundra sig över hur fulla våra mentalsjukhus är med unga och söta flickor. De har lärt känna sitt hjärtas hopplösa tillstånd, men inte honom som ger hopplösa ett levande hopp.

Aposteln Paulus fick uppleva: »Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt köttsliga natur.» (Rom 7:18) Hesekiel 11:5 konstaterar: »Så säger Herren... era hjärtans tankar känner jag väl.» En anfäktad människa vet att hon är alltigenom ond. Och inom vissa gränser är den här erfarenheten hälsosam. Vi har då svårt att döma och gå åt vår nästa. Vi blir avklädda. Och när det inte finns något eget som vi kan grunda vårt liv på, öppnas plötsligt Guds nåd för oss - frisk och befriande. När vi är befriade från vår egen viktighet, finns det också förutsättningar för förbättrade människorelationer.

Hur trassliga är inte mången människas hem- och arbetsförhållanden! Det beror på att vi är så barnsligt högtidliga när det gäller oss själva, att vi inte vill erkänna våra brister och synder. Ändå kan redan en liten, klent begåvad människa se vad vi är. Flykten undan sanningen är tung. I Ps 32 sägs: »Så länge jag teg, försmäktade mina ben vid min ständiga klagan... Då uppenbarade jag min synd för dig... Då förlät du mig min synds missgärning.» Den dagliga, pinande ångesten löser sig när man får bekänna sin synd. Det lönar sig inte att gömma sig undan Guds forskande öga.

Var och en har sitt paket

lyder ett hebreiskt ordspråk. Varje människa får någon gång uppleva en mörkerperiod, där en oändlig natt tycks ha trängt sig in i ens liv. Somliga katoliker talar om en första och en andra natt i en kristens liv. Vi blir frälsta från syndens natt, men efter en tid kommer den andra natten, prövningens tid, som lär oss att sätta livsvärdena i rätt ordningsföljd. Någon får öppna sitt lidandespaket plötsligt, en annan långsamt år efter år.

Ångesten krossar alltid någonting i vårt hjärta definitivt, och säkert är också avsikten den. Vi börjar då påminna om keramik, som avsiktligt gjorts så att den ser ut att vara full av sprickor.

Jag kommer ihåg den tid då vår nästan sjuårige son låg sjuk från hösten 1958 till maj 1959. Vår kära lilla pojke fick ca 700 olika injektioner och ryggmärgspunkteringar. Sedan blev han blind och slutligen medvetslös i fem månader. Före det såg han Jesus livslevande, sådan han beskrivs i Uppenbarelseboken: »med snövitt hår». Bakom Jesus såg han änglar. Pojken visste om att han skulle dö som barn. Fastän vi säkert fick tillräckligt tröst i den ändlösa smärtan, upplevde vi ändå det som varje människa får känna under sådana tider: hur litet helgade vi var och vår gränslösa hjälplöshet. Det enda Guds ord vi kunde gripa tag i var Sefanja 3:17: »Han tiger stilla i sin kärlek.»

En prästs uppgift är ändå kanske en aning annorlunda än mången annans. Aron måste bära Guds domssköld på sitt hjärta. Vidare måste han på huvudbindeln bära en guldplåt med de ingraverade orden: »Helgad åt Herren». Gamla testamentets präster fick tillägna sig den åt Aron givna regeln: »I deras land skall du inte har någon arvedel, och du skall inte ha någon lott bland dem. Jag skall vara din lott och arvedel bland Israels barn.» (4 Mos 18:20) I Jes 54 finner vi samma betoning: »Detta är Herrens tjänares arvedel, den rätt de skall få av mig, säger Herren.» Och Malaki 2:7 poängterar: »Ty prästens läppar skall förvara kunskap, och undervisning skall man hämta ur hans mun - han är ju Herren Sebaots sändebud.»

Då man ibland träffar på människor vilkas ångest verkar vara alldeles enorm, är det underbart att se hur det att man själv, i någon mån, har fått vara med i samma lidandes klubb bygger broar mellan människohjärtan, broar som inga ord skulle bygga. 2 Kor 1:4 talar om all trösts Gud. »Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.»

Nedskrotning

Under livets gång skrotas vi ofta ned. Men det är trösterikt att komma ihåg några ord som en ingenjör sade på Imatra järnfabriks skrotupplag: Nittio procent av fabrikens ädelstål görs av det här skrotet.

Längs ett spår från fabrikens ena ända kom en jättestor magnetnäve, som ur den formlösa skrothögen ryckte till sig en stor mängd skrot och förde det till smälteriet. På samma sätt möter Guds kärlek oss formlösa. På något annat sätt kunde han inte heller få tag på oss. Det är kärleken som drar oss till sig. Men den måste föra oss till smälteriet innan någonting kan ske med oss. Stålet valsas under stort tryck. Den glödande stålklumpen sänks i vatten för att härdas. Det bästa stålet, avsett för finmekanik, härdas i olja. Så förvandlas det tidigare skrotet slutligen till ädelstål som håller i hårt bruk.

Jag kommer ihåg ett möte där jag skulle tala till krigsinvalider som var svårt handikappade. Största delen av männen var rörelsehindrade. När jag kom in i rummet sade en av männen: Vi är bara ett gammalt skrotgäng. Tillsammans med dessa män fick jag uppleva hur Guds kärlek nådde ända till golvet. Den nedskrotade människan förstår mera än en som sminkats med livets ytfärger.

Lagen om kärlet som krossas gäller alla. Ändå får vi inte hänga upp våra harpor i självömkans pilträd och bli kvar i sorg vid Babels floder. Lidandet får inte vara slutstationen för vår livslust. Det skall bara vara en mellanstation.

Människan förstår inte Guds verk i stort.

Mycket få människor kan se Guds hands ledning i historien. Få förmår ens upptäcka Guds närvaro i Israels folks öden. Vi kan inte fatta tidens allvar i kontroverserna i Mellanöstern. Många av Jesu märkliga ord har blivit självklarheter för oss, utan den revolutionerande kraft som fortfarande finns fördold i dem. Och fästan hela Jesu undervisning talar om hans allmakt och gudomlighet byter vi ut hans lära på världens torg mot undermåligt skräp. Vi borde vara ett kungligt prästerskap och Guds ambassadörer, men vi uppträder som om vi var anställda i en utförsäljningsaffär. Vi kan inte längre se Guds mäktiga gärningar i historien eller i evangelierna. Men när en husmor, hon må t o m vara troende, tappar en kopp av kinesiskt porslin i golvet utan att den går sönder - då gläder hon sig i flera dagar! Vi tycks sila mygg och svälja kameler.

Ändå är det märkligt och uppmuntrande att Gud är beredd att förhärliga sig själv också i våra små vardagsbestyr. Därför tillåter han att vårt liv slås i spillror. I varje spillra finns hela Guds stora välsignelse fördold. Våra ögon borde bara öppnas på rätt sätt, ad coelum. Ett hebreiskt ordspråk lyder: Öppna inte dina fönster mot mörkret. När Guds nåd möter människan kan hon plötsligt se skärvorna i sitt liv i ett nytt ljus. De bildar ett fisknät, där varje ögla öppnar en ny värld. Ofta är vi som små barn som förundrar oss över mors handarbete från avigsidan - trådarna går kors och tvärs - men så snart vi är i mors famn ser vi arbetet som det ser ut på rätsidan. En persisk matta lär tillverkas så att konstnären själv sitter på rätt sida om sitt arbete och sticker nålen genom tyget och bestämmer vilken färg knuten skall ha - arbetaren får följa med förloppet på mattans baksida. Först när mattan är färdig ser han vad hans mästare ville få fram.

Gud känner inga hopplösa fall

så hör man ofta sägas. Det är ett så vanligt påstående att vi inte längre reagerar för det. Därför blir vi ofta kvar i vår onda cirkel utan att försöka komma ur den. Papporna upplever att de inte har lyckats skapa lika goda materiella ramar för sin familj som grannen. Mammorna pinas av känslan att de misslyckats som barnuppfostrare. De unga är besvikna över att de inte klarar sig i livets kapplöpning - det finns fall där besvikelsen har drivit de unga till hejdlösa aktioner. Avundsjuka och besvikelse förgiftar atmosfären på många arbetsplatser. Otrons förorening sprider sig i landet och fjärmar människorna från Gud. Reklamvärlden skapar rosenskimrande luftslott och konstlade målsättningar och behov. Och då människan i praktiken står främmande för allt böneliv och all stillhet inför Guds tilltal, drivs hennes själ till sist in i en återvändsgränd, där den lätt knäcks. I en sådan situation upplevs allt tal om Gud som en anklagelse. Resultatet är bottenlös tomhet.

En man såg en bild av en krukmakares rum. I ett hörn fanns en hög med sönderslagna lerkrukor. Bilden plågade honom i åratal. Slutligen tog han kontakt med en själasörjare. Han identifierade sig med de sönderslagna kärlen och förstod att det inte fanns mycket hopp för hans liv. Själasörjaren var en troende lekman som också började känna sig ansatt av bilden. Av en slump kom han att nämna om det för mig. Jag fick då berätta för honom den befriande hemligheten: Av de här sönderslagna lerkrukorna görs de bästa kärlen. Gud känner inte till några hopplösa fall. Det är inte fråga om att vi skall duga för Gud utan om att hans kärlek skall duga för oss. Gud är så rik att han inte behöver våra framgångar. Vi får alltid börja på nytt. Inför Gud blir vi aldrig mästare, men vi får lära oss att börja om.

Den första andliga bok som jag läste på ett främmande språk, sedan jag hade kommit till tro, var Frank Mangs bok Han började om igen. Den boken innebar en lång läsupplevelse för mig, eftersom jag bokstavligen fick lära mig att stava på grunderna till det nya livet. Senare har jag fått se att vi i vårt andliga liv ständigt måste börja om på nytt och bli lärlingar. Fästan vi vill vandra i helgelse, som det sägs i Ps 119:102: »Jag viker inte från dina lagar», hamnar vi alltid i nya situationer där vi ser vår kraftlöshet och rentav krossas. Ett hjärta som inte är helgat vill inte finna sig i den helige Andes ledning. Jesus sade till Petrus: »När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal, skall du sträcka ut dina armar och någon annan skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill.» (Joh 21:18) Den helige Andes verk klär av oss vår egen hemgjorda kristlighet. Människan upplever att hon inte kan leva på sin egen budget. Hon blir allt mera beroende av krediten uppifrån; den helige Ande har omgjordat henne. En sådan tomhet är till nytta. Den gör oss till ett brukbart Guds barn.

Betydelsen av att bli krossad

ligger närmast i det att Gud får äran. När Gideon i Domarbokens 6 kapitel utvaldes för Guds uppdrag, kände han sig som den ringaste i sin faders hus och tyckte att hans släkt var den oansenligaste i Manasse. Herren var ändå tvungen att säga honom: »Folket som har följt dig är för talrikt.» (Dom 7:2) Gud gjorde så här för att Israel inte skulle kunna skryta och säga: Min egen hand har frälst mig. Folket minskades från 32000 till 300. Samma lag gäller allt andligt liv.

En gång i Jerusalem fick vår lärare Victor Smadja ett märkligt uppdrag av sin andlige far, missionären Paul Ferrée. Denne missionär har grundat många keramikfabriker i Tunisien. När Ferrée vandrade i utkanterna av Jerusalem såg han ett övergivet krukmakarhus med en stor hög söndersmulade krukor på gården. Han uppmanade vår lärare att följande dag ta kontakt med ägaren och köpa det där krukgruset. Och vår lärare fick rådet: Ge vad mannen begär!

Victor Smadja fann den gamle ägaren och gjorde sitt erbjudande: Gårdsplanen blir ju också finare när den städas upp. Ni får tio lire, tjugo lire... Köpslåendet fortsatte. Slutligen sade den gamle mannen leende: Unge man, förr ger jag min högra hand ifrån mig än det där lerkrosset. Det är ju det bästa material man kan få. Krukmakaren förstod värdet av sin lera.

Ju fler gånger leran har bränts och krossats, desto bättre blir det. När det träffas av storm och regn, upplever hetta och köld, när människorna trampar på det - blir det ständigt bättre. Leran likson suger i sig naturens egenskaper. När ett sådant lerkross ytterligare smulas och blandas i en ny lermassa får man material för de bästa kärlen.

Lerkrosset sätts i en ny blandning

Den som har sysslat med murningsarbete vet hur s k eldfast tegel ser ut på insidan. När man med murhammaren slår en bit av ett tegel kan man på snittstället tydligt urskilja olikfärgade bruna, gula, röda och även svarta korn. Dessa korn har redan upplevt mer än en eldbehandling, och just därför håller nu det eldfasta teglet också i stor hetta utan att spricka. När en krukmakare har rivit sin gamla brännugn, använder han hyllorna och innerdelarna av lertegel på nytt och blandar dem i sin bästa lera. Dessa delar har kanske redan hettats upp 60-100 gånger. Krukmakaren vet också att en gammal ugn är bättre än en ny. Den tål högre temperatur.

Beduinerna sätter alltid gammalt bröd i sin nya deg. På samma sätt gör man också när man bakar surbröd i de nordiska länderna. I bottnen av degtråget lämnas litet gammal deg, som syrar nästa degblandning. De gamla surdegstrågen tvättas i praktiken aldrig.

Araberna sätter även gammalt trä med i nya hus. Överhuvud vill de alltid ha någonting gammalt med i allt nytt. Det anses vara en förutsättning för välsignelse. Fastän Jesus talade om att det nya budskapet krävde nya ramar, liksom nytt vin sätts i nya läglar, innebär det inte att allt gammalt måste förkastas. Familjefadern tar fram ut sitt lager nytt och gammalt. (Matt 13:52) Men det gamla måste först smulas sönder innan det fogas till nya sammanhang.

Samma sak får vi uppleva i Mästarens hand. Där läggs Guds tidigare ledning inte helt åt sidan - men den krossas och silas. Därefter kan den användas för Guds nya planer. Vi får alltså inte vara så moderna att vi förkastar allt gammalt - och inte så gammalmodiga att vi förkastar allt nytt. Araberna, som sätter någonting gammalt i allt nytt, är mycket moderna. Så gör man ju också i de finaste konstnärshemmen. En sådan inställning kunde man ha också i församlingen.

En färdig kruka bör kunna hålla både kallt och varmt vatten. Så bör också en kristen vara pålitlig under både vanliga dagar och exceptionella tider. Guds rike behöver inga solister, programmakare som alltid har någonting särskilt i bakfickan. Han behöver pålitliga, uthålliga Guds barn, som kan anförtros olika uppdrag och som inte sviker i motvind. När vår andliga omdömesförmåga sviktar, börjar vi lätt tro att vi själva uppehåller någonting i våra församlingar och att vi är oersättliga. Då är det åter på tiden att vårt kärl krossas.

Jag kommer ihåg hur jag i början av min trosvandring sade till en vän: Använd inte det där ordet nåd, säg det på ett annat sätt. Men just nåd är det fråga om. I Psaltaren sägs det att hans nåd är väldig över oss. I Heb 13:9 talas det om att »vår inre styrka beror av Guds nåd». Nåden är en betryckt människas bästa hjärtmedicin.

Märkvärdigt nog kan det ofta gå så att

nåden blir låg

för en människa. Det får man ofta uppleva i själavården. Först tuktar lagen människan och driver henne att göra bättring. Men det oaktat stannar vi ännu under lagen. Vi säger: Jag är inte tillräckligt bra och helgad för att duga åt Gud. Visst har jag fört fram alla mina synder i ljuset, och jag har bett och försökt läsa Ordet, men jag vågar inte tro att jag, sådan som jag är, skulle kunna vara Guds barn.

Vi plågar oss med vad vi har gjort eller lämnat ogjort. Vi tror på nåden men vågar inte ta emot den innan vi har lyckats göra oss till litet bättre kristna. Men om vi tar nåden till måttstock, så har vi en måttstock som är så stor och vid att vi aldrig kan fylla den. Vi får komma ihåg att vi duger åt Gud just i vår oduglighet. Vi får tro att Gud accepterar oss på grund av Jesu försoningsdöd, fastän vi i oss själva inte är acceptabla. Nådens fordringar kan vi aldrig uppfylla, eftersom nåden inte känner några fordringar. Häri ligger nådens styrka.

Nåden skall bära, inte förkväva.

Jag har någon gång sett en film om unga män som red på oceanvågorna. Det är den vackraste sport naturen kan förunna en människa. Antingen paddlar männen ut på havet med sina brädor, eller så ger de sig ut från en lång udde. De väntar tills en hög och lång våg kommer in bakom dem och lyfter upp dem. De tar ett par kraftiga tag med paddeln, så att de hålls uppe på bärvågen, och glider sedan flera hundra meter i en nedförsbacke mot stranden. Farten är svindlande. Det viktigaste är att i rätt stund låta sig föras framåt av vågen. Samma sak upplever de som sysslar med motorbåtssport. Då man kommer upp på en bärvåg kan man åka nedförsbacke och bränsleåtgången minskar.

Ibland har jag en känsla av att vi kristna alltför ofta kämpar på fel sida om bärvågen. Vi ser nåden som lag och försöker med all kraft komma upp på den flyende vågen framför oss, men vi kan aldrig fylla vårt mått. Krafterna går till kämpandet. I stället borde vi invänta nästa våg på nådens hav och låta den lyfta oss och rycka oss med.

Vi måste grunda vår trosvisshet på vad Gud är och inte på vad vi själva är. Det sägs klart och tydligt i 2 Tim 2:19: »Men den grund som Gud har lagt står fast. Den är märkt med orden: Herren känner dem som är hans och: Den som åkallar Herrens namn skall avhålla sig från orättfärdighet.» Om vi har fört våra synder och missgärningar upp i dagsljuset, får vi lita på att Herren känner de sina och att Gud är större än vårt hjärta och vet allt. Han vet hur mycket mitt kärl tål i livets smältdegel. Han plågar mig inte över mina krafter. När han tuktar, vet han vad han vill - jag behöver inte alltid förstå det.

Min mor, som är född i Sydösterbotten, vägrar att stiga i en båt, eftersom hon inte kan simma, och i ett flygplan, eftersom hon inte kan flyga. En gång lyckades jag i varje fall få henne med i vår breda motorbåt. I förstäven fröjdade sig vår dotter Marjo varje gång båten gungade till, medan hennes farmor samtidigt darrande klamrade sig fast vid relingen. Vi kom alla samtidigt lyckligt i land. Bland oss kristna finns det sådana som alltid har ett darrande och ömt samvete inför Gud, medan andra åter tycks gunga lyckligt fram. Men huvudsaken är att vi är med i den båt som för till himlen. En betryckt människa, som vill förbli i Kristus, får tro att hon kommer fram.

Också Jesus upplevde krossandets under

»Eftersom han själv har prövats och lidit, kan han hjälpa dem som prövas.» (Heb 2:18) Det hebreiska namnet på Getsemane gat shmanim betyder oljepresseri. Elden i Herrens tempel fick inte blandas med främmande eld, dvs man fick inte använda samma olja som användes för lamporna i avgudatemplen. Av den anledningen hade judarna planterat hela Olivberget fullt med olivträd. Oliverna från dem behandlades sedan noggrant enligt regler som prästerskapet fastställt. Oliverna var därmed kultiskt rena. De pressades sedan i oljepressarna i Getsemane.

Vi har redan konstaterat att leran gör uppror mot tvång. Oliverna talar om samma andliga lag: De bultas och »mjölkas» ned från träden. När oliverna är mogna, lossar de mycket lätt. Då kommer skördekvinnorna och bultar på olivträdens stammar med sina käppar. De mogna oliverna faller som åskregnets första droppar ned till marken. Så kommer också Guds välsignelse över oss när tiden är mogen. Det är onödigt att använda käppen för tidigt - trädet skulle bara ta skada.


Olivträdets frukt bultas ned.

I Getsemane krossades Jesu hjärta. Hans ångest pressades ut i blodsvett. Han gick igenom smärtans dop: »Men jag har ett dop som jag måste döpas med, och jag våndas innan det är över.» (Luk 12:50) Jesu lidande skapade ändå den olja som ger alla världens tempel det rätta evangeliets ljus. Jesu eget kärl hade i uppgift att låta sig krossas. Men när detta kärl krossades spreds skärvor omkring, skärvor som bar på Guds rikes innersta välsignelse. Våra hjärtan öppnas ända in i det himmelska, och Jesu kärlek, som utblottade sig själv, uppenbaras för oss. Denna kärlek använder inga tvångsåtgärder, utan bär allt det lidande som vi borde har burit.

Krukmakarens budskap

kan bli en bärvåg i vårt liv bara om vi böjer oss i lydnad för Guds röst. Han skulle vilja göra oss till välsignelsens kärl. Ordet står fast: »Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.» (2 Kor 4:7) Hur skall jag svara på frågorna som stiger upp i mitt inre? Är jag färdig att vara i Guds hand utan att göra uppror? Går jag med på lerans lott? Får han bearbeta mig efter sin vilja? Får han lägga mig åt sidan när han finner det vara bäst? Får han föra mig genom sin smältdegel? Får han fortsätta sitt arbete i mig tills jag blir ett kärl som klingar och sjunger och som är genomskinligt? Får han krossa mig när han vill börja med ett nytt skede i mitt liv? Samtycker jag till att blandas in i nya sammanhang? Får han lov att göra mig lättare och förminska mig? Får han tömma mitt hjärta på gammal avlagring, som i form av bitterhet har samlats i mitt innersta? Får han fylla mig med levande vatten? Får han tömma mig ur ett kärl i ett annat, så att smaken av mig själv börjar försvinna ur mitt liv? Får han stilla mitt hjärta så att jag blir som ett avvant barn i min moders famn, utan egna krav? Får han välja platsen där han vill använda mig?


»Levande vatten».

»Bestämmer inte krukmakaren över sin lera, så att han av en och samma klump kan göra både ett fint kärl och ett som inte är så fint?» (Rom 9:21)

Tomrummet är avsett för läsarens svar:

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

När vi svarar på frågorna skall vi inte överdriva. Krukmakaren ser igenom sina kärl. Vårt hjärtas inställning avgör hurdana skatter Gud kan anförtro oss. Vi är verkligen i krukmakarens hand, och tung möda har vi kostat honom. Vi tror ändå att han i oss skall fullborda det goda verk han har påbörjat.


»Tung möda har det kostat mig.»

Bön:

Vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Vi vill tacka dig för att också ett söndrigt och misslyckat kärl duger åt dig. Herre, vi vågar inte begära att du av det skall göra ett användbart kärl för ditt hushåll - men vi vågar ändå be att du skall krossa det som utgår från oss själva i vårt liv, sådant som kanske skadar vår nästa. Och om du sedan vill infoga ett krossat kärl i dina nya planer, Herre, bearbeta oss på nytt och lägg oss på ditt arbetsbord och i din smältdegel. Vi vet att din vilja ändå är den bästa. Därför ger vi dig fullmakt att ta hand om vårt liv. Herre, vi vet att du inte vill använda tvång. Gör oss till kärl för den uppgift som du tror kan anförtros just oss. I förlitan på ditt namn och din kärlek. Amen.

Till början