skrifwet af
Paawo Ruotsalainen.
Nu på deras begäran befordradt till trycket och
försedt med ett litet företal af för-
fattaren.
Öfwersättning från Finskan.
_____________________
Kuopio,
tryckt hos J. Karsten.
1848.
Imprimatur.
Borgå Domkapitel den 20. September 1848.
På befgllning |
Här följer ett samtal till det hederwärda Bondaståndet: Hwad är orsaken dertill, att icke alla af Herren wäckta bli saliga? Dessa orsaker äro redan förut skrifna och tryckta, men du är ett hårdnackadt folk, min medbroder: J hafwen icke annammat kärleken till sanningen, såsom skrifwit är i Bibeln. Nu har jag i denna lilla skrift i stor swaghet tillkännagifwit eder böndernas wårdslöshet och listiga ränker. Böndernas bedrägeri förstår ingen annan såsom jag, hwilken är den listigaste af dem. Af denna orsak skref jag några rader i Herranom, att J icke måtten fara wilse. - Och nu emellertid, Herren ware domare och wittne; om dessa rader äro orätt skrifna, så bekännen dem för oriktiga, och förlåten min tillwitelse; men äro de sanna, så gören skyndsam bättring, förr än Gud i sina rättfärdiga domar slår eder under förstockelsens dom. Far nu wäl, älskade församling, i den Herrens wård, som på korset ropade: "nu är allt fullkomnadt!" Hwad är fullkomnadt? Försoningswerket; så att den aldra största syndare, som kommer till Frälsaren, hwilken war på korset, hans synder skola icke ihågkomna warda. Med dessa ord, wårt kära ringa stånd, farwäl.
Jag kommer till eder, Bondastånd, med en kort fråga: Hwad är orsaken dertill, att icke alla wäckta blifwa saliga? Jag håller det för den största orsaken, att fastän de äro wäckta, så hafwa de likwäl icke kommit in genom den trånga porten, som är straxt wid början af lifsens wäg. - Nu följer frågan: hwarföre hafwa de icke kommit in genom den trånga porten, fastän de äro wäckta? Orsaken dertill är denna: detta folket är ett hårdnackadt folk: dem händer, såsom det i Mose tid hände dem, hwilka twärtemot Guds förbud började stryka in i Kanaans land, utan Herrans ledning. Bondaståndet är på denna tid af samma sinne. Nu blir frågan: huru månde detta ske ibland dem? Det sker på detta sätt: när de äro wäckta ifrån mörkret till ljuset, nemligen till sina synders kännedom, så äro de ödmjuka och botfärdiga, såsom Bunian om den sålunda skrifwer: "när helfwetes låga slår dem kring öronen, så äro de botfärdiga, men när fruktan för helfwetet och fördömelsen något hafwer swalkat sig och aftagit, då kålnar ock deras åstundan efter himmelen och saligheten." Fråga: hwad är orsaken dertill, att så går, fastän de äro wäckta af Gud? En stor orsak dertill är: när lagens domar förswinna till mindre i samwetet, så taga de, såsom en hwar bör, wara på lefwernets rättfärdighet, hwilken nu borde följa på deras förmenta tro. Men när lefwernets rättfärdighet icke lyckas efter det upplysta samwetet, så falla en del menniskor häraf i trälaktig fruktan, som hos dem föder otro; en annan del menniskor, som ha klokare förnuft, äro ängsliga under kallelsen och bestraffningen, men i hwardagslifwet äro de hemmawid lättsinniga och säkra. Fråga: hwarföre äro de så? För den orsaken, att de icke hafwa kommit in genom den trånga porten, hwilken är, såsom sades, wid början af lifsens wäg, hwarom Bunian mycket talar och Christus sjelf äfwen säger: Många skola söka derefter, att de må inkomma (genom den trånga porten), och skola dock icke kunna, Luc. 13: 24. Orsaken dertill är den förut nämnda, att de i förtid löpa bort ifrån bättringssorgen till heliga öfningar, den ena med sång, en annan med bön, och förqwäfwa med dessa medel den gudliga sorgen, fastän de äro döpelseförbundets öfwerträdare, och med dessa medel borttappas nu hos dem den rätta syndakännedomen, som Gud begynte werka i dem. Nå, det finns ju nu för tiden i Finland wäckta prester; kunna då icke desse föra dem till rätta? Nej, de kunna alldeles icke föra dem till rätta; to dessa bedraga presterna, och komma till presten såsom ett folk, det allaredo rättfärdighet gjort hade, Es. 58:2; dessa fordra nu af Presten förnöjande själaföda: den wäckta presten åter är medlidsam af hjertat, han bjuder nu till att läka dem i deras trälaktiga sorg med ewangelii mjölk, men detta räcker ej i längden. Hwarföre? För den orsaken, att de icke hafwa kommit genom den trånga porten in på lifsens wäg. Nu blir åter en ny fråga: hwad är den trånga porten, hwarom Skriften så mycket talar? Är icke detta den trånga porten: när syndaren ser Guds wrede hwila öfwer sig, och är döpelseförbundets öfwerträdare, borde han icke här gerna stanna inför Herran under alla bestraffningar, som kännas i samwetet, stanna stilla inför Herren sålänge tills han får inwärtes erfara, att han werkeligen har nåd. Nå, hwarföre underwisa icke de wäckta presterne dem härom? Orsaken är den, att filosofins lärdom är dem till hinders; dessa weta sjelfwe bäst, huru stort arbete det är att förnedra sig till korsets wäg, hwilket Christi rikes wäsende fordrar. Men min afsigt är icke att tala något till filosofer eller högtlärda; de weta sjelfwe bäst sin wäg, om den är rak eller krokig.
Men nu blir här åter en ny fråga: månne det alls mera finnes någon nåd för dem, som hafwa råkat i förenämnda förwillelser? Härtill swaras: jo stor nåd, enligt Herrans eget löfte: om de wända åter till Herran af allt hjerta, så betygar Herren sjelf, att på hwad dag den största syndare kommer till honom, skola hans öfwerträdelser icke ihågkomne warda; såsom Frälsaren sjelf wisade sin mildhet mot röfwaren på korset och den förlorade sonen, allom räddom till kraftig uppmuntran. - Nu wille du weta den enfaldiga salighetsordningen, du Bondastånd; men jag swarar dig korteligen: du bör på denna stora ljusets tid skaffa dig rätt kunskap ur Guds ord, i hwad ordning Gud will göra äfwen den aldra största syndare rättfärdig; du bör lära dig känna orsakerna till Christi återlösning, fastän presterne mycket bullra och predika om denna återlösning, men säga aldrig rätta början för det enfaldiga Bondaståndet. Nu, om wi skola få rätt kunskap, måste wi gå tillbaka till Skriftens historia, hwarest orden lyda sålunda: på hwad dag du äter af det förbudna trädets frukt, skall du döden dö. Nå, huru gick det? Menninskan bröt, och fruktade icke Guds rättfärdiga wrede. Nå du will åter weta om Gud, när det skrifwes: han är barmhertig; kunde han icke i detsamma förlåta Adam hans förbrytelse? Nej, han kunde icke på något rätt, utan att bryta mot sin egen helighet. Nå, nu förbarmade sig Herren öfwer Adam, ja nu lofwades Christus, hwilken inför den rättfärdiga Guden betalade Adams skuld. Nu blir frågan: hurudan är den Christus? Detta har du, käre wän, wetat redan allt ifrån barndomen och i skriftskolan. Den allsmäktige sjelf utgas sin egen Son, som skulle lida och dö. Men hwarföre kunde icke en blott helig menniska uträtta detta? Skulden war so stor, att en blott menniska icke kunde uträtta deß betalning, hwilket du wet af Catechesen. Här är nu orsaken och felet, hwarföre wår rättfärdighet icke duger inför Herren; då en blott menniska icke dugde att betala Adams skuld, så duger wår helighet allsintet utan nyfödelse; men denna kunskap aktar du ringa, fastän presterna så mycket bullra och predika derom. - Nå, nu wille du åter gerna weta, hwad den nya födelsen är? Första steget till nya födelsen är sådanthär: såsnart du känner i ditt samwete, ware sig i större eller mindre mått, att intet blir jag salig i detta tillstånd, så wet det, att detta är Guds kallelse; så gif du kallelsen ära; men på hwad sätt kan du gifwa ära, du som är andeligen död? Här följer ett kort råd: ställ Guds allwetenhet för ditt förstånds ögon, du känner icke honom, men han känner dig, och om du icke kan bedja såsom ordet fordrar, så längta, att Herren in nåder wille se till dig. Wingla icke härwid hit och dit, om du intet swar får, utan håll sålänge ut med din längtan inför Herren, tills du inwärtes får erfara: nu wågar jag tillegna mig Christus till min hjelpare, om jag än wore aldrig så stor syndare. Detta är nu det, som i Skriften kallas barnaskap. Om Herren sedan finner för godt, att låta dig längre tid dröja i sorgehuset, så är det dig nödigt, att du redan i början kommer att känna ditt förderf i grund, ty Frälsaren säger om denna sorg: salige äro de andelige fattige, salige äro de bedröfwade. Men hwarföre är du likwäl så orålig? När du ej efter ditt sinne får tröst och wederqwickelse, så faller du straxt i trälaktig fruktan, som sedan föder hos dig otro; och i detta tillstånd löper du att söka hjelp af menniskor, och icke enfaldighet af Frälsaren, fast du redan från början wetat den enfaldiga wägen. Nå, huru kan det ske, att du söker hjelp af menniskor? Det sker sålunda: du uppräknar nu för de lärda alla ditt samwetes anklagelser och bedrägliga ränker, i den afsigt, att du derigenom skulle få själaro och frid; men dessa böra uppräknas för den allseende Frälsaren allena, men icke för menniskor. Men J hafwen twärtemot Guds warning gjort ert bedrägliga hjerta eder till afgud. Huru sker detta? Det sker sålunda: om utur ert hjerta råkade uppstiga goda tankar, då hafwen i förtröstning till Frälsaren; men om derifrån uppstiga onda tankar, såsom hjertat är all ondskones bo, så undansticken J eder i detta tillståndet för Herren, såsom Adam i paradiset; i detta tillstånd söken J hellre hjelp af menniskor, än af Gud, såsom nyß sades. Nå, de lärda wisa ju er till Christus; hwarföre hjelper er icke det rådet? Det hjelper icke; och orsaken dertill är den, att du gör sorgen efter Guds sinne till otro, derföre wederqwicker det dig intet, om dig lofwades hundrade Frälsare. Läs Apostlarnas skrifter, hwarest är skrifwit sålunda: si, detsamma, att J bedröfwade worden efter Guds sinne, hwilken omsorg det hafwer gjort i eder; och sålänge du är otålig emot den gudliga sorgen, så är du hörsam ditt bedrägliga hjerta, hwilket alltid föder fruktan för Gud och fullkomlig otro.
Nu wänder jag mig, käre Wänner, i stor swaghet till eder; jag är plågad af alla dessa frestelser, för hwilka jag bestraffat eder, men jag har icke gifwit mig till dessa frestelsers träl, jag har sett på de fordna heligas exempel, hwilka Herren har nödgats aga till köttets dödande; hwilka hafwa öfwat tro till Gud, och hafwa sfrifwit detta gyllene wittnesbörd: om Herren än wille dräpa mig, skulle jag icke ändock hoppas? (Job. 13: 15). Detta är deras wittnesbörd. Jag unnade det hellre åt mina wänner, att J snarare gingen uppenbart till werlden, efter J icke nöjens wid korsets wäg. Och detta, käre Wänner, dessa få rader har jag för ingen del welat skrifwa eder till anstöt, utan för att wisa eder er medfödda tröghet, och huru litet i wiljen älska andeliga böcker, i hwilka den enfaldiga wägen är för oß alla skrifwen, såsom i salig Fresenii skrifter också finnes allt, hwad en Christen behöfwer. Och nu säger jag eder till slut: så ödmjuker eder nu under Guds mäktiga hand; på det han eder upphöjer i sinom tid, 1 Petr. 5: 6; såsom han lofwat hafwer. Farer nu wäl, käre medbröder, i den Herrans wård, som eder uppwäckt hafwer!
|
P. R. |
Nilsiä den 16. December 1846.